En kärleksförklaring till stadens konstliv. Så skulle Malmö konsthalls höstsatsning kunna beskrivas. Utställningen ”I staden växer ett fält” samlar femtio konstnärer som är verksamma i och kring Malmö. Här trängs egensinniga 40-talister med formsäkra 60-talister och nyss utexaminerade 90-talister. Men glöm alla tankar på en prestigefylld mönstring av stans tyngsta konstnärskap. Vimlet av konstverk och publik påminner mer om en mingelfest eller busig verkstad. Spännvidden är stor när det gäller tekniker, uttryck och material där deltagarnas bakgrund i länder som Irak, Portugal, Ghana, Brasilien och Malaysia speglar stadens kosmopolitiska karaktär.
En sak har de dock gemensamt, närheten till den rika mylla av ateljéföreningar och konstnärsdrivna forum som i decennier spelat en avgörande roll för Malmö som konststad. Med billiga hyror men utan ett uns kommersiell bärkraft intar ateljéföreningar som Addo, Alta Vista, Sulfur och alternativa plattformar som Celsius Projects, Ateljé Ur och Canopy vindpinade hamnområden, ruffiga bakgårdar, källare och slitna industrikvarter – alla belägna några cykelminuter från centrum. Till denna vidsträckta subkultur bidrar Malmös internationellt ryktbara konsthögskola med ett stadigt inflöde av nya aktörer.
Det är dessa med svenska mått ganska unika förutsättningar som konsthallen vill sätta ljus på med hjälp av en handfull oberoende kuratorer: Stockholmsbaserade Emily Fahlén och Asrin Haidari samt Elena Tzotzi på Signal Center för samtidskonst i Malmö. Se på mångfalden och kvaliteten som växer ur asfalten och betongen, liksom viskar och sjunger utställningen. Som inflyttad Malmöbo sedan millennieskiftet, lockad av stadens redan då dynamiska konstliv, är jag frestad att svepas med av den lokalpatriotiska yran.
Värmen sprider sig i bröstet inför den samlade effekten av alla dessa samspelta och motstridiga röster. När ska övriga landets och särskilt huvudstadens konstscen få upp ögonen för den häpnadsväckande mängd verkligt intressanta konstnärer som verkar här?
Urvalet är fylligt och roligt nog bitvis oförutsägbart. Här väntar en lågmäld Malmöprofil som Torsten Hylanders (f 1944) underfundiga träassemblage, liksom den sinnrika skulptören Thale Vangens (f 1974) ”Urkroppar”, som gjorda av älghud tillför utställningen en rå, mytisk och djurisk dimension. Men också för mig nya bekantskaper som Mariella Otto (f 1990) vars suggestiva videoverk närgånget följer en ung mans brottningsmatch med en gäckande skuggestalt.
Jag är glad att återse strålkraften i alltför tidigt bortgångna Jennifer Myerscoughs (1982–2021) färglysande måleri. Hennes verk lyfts fram i Johan Nahojs (f 1987) installation ”On-hold”, där han samlat ett tjugotal kollegor från sitt eget nätverk och generation. Var och en presenteras i sitt eget specialutformade hyllsystem. Bland mina favoriter finns Mattias Eliassons (f 1983) småskaliga men makalösa bygge av mystiska budskap och oemotståndliga skulpturer i knäckebröd och diverse anspråkslösa material – han är en doldis som likväl gjort en rad diskret glimrande utställningar i regionen under senare år.
Projektet, som Nahoj påbörjade under pandemins isolering, förmedlar på ett fantasieggande sätt värdet av att ingå i sammanhang där individualismen kan blomstra sida vid sida med kollektivets möjligheter till sprakande synergier, samarbete och gemenskap. Likväl riskerar ibland de skulpturala podierna och hyllorna att skymma själva konsten som de rymmer. Är det en ofrivillig vink om problematiken av att vara inlemmad i en större struktur, om än aldrig så informell?
Både ”On-hold” och utställningen i sin helhet gör överlag ett sympatiskt intryck. Fast Malmö konsthall gör bäst i att komma ihåg att man nu endast skrapat på ytan av vad stadens konstnärer har att erbjuda. För när 50 konstnärer trängs på ett bräde blir resultatet bredd snarare än djup. Har det blivit för trivsamt, lekfullt, rentav harmlöst? Jag kan sakna konsekventa, orädda konstnärer som Ella Tillema och Magnus Wallin som kritiskt tar sig an samtidens och historiens mörker och missförhållanden, från klimatkris, samhällsklyftor och rovdrift till rasbiologins övergrepp.
Men det är fint att se hur den poetiska kraften i Samaneh Roghanis (f 1984) installation om yttrandefrihet och kvinnors situation i Iran, grundad i egna erfarenheter, samspelar med svärtan och skönheten i Tamara de Lavals (f 1951) målningar som kartlägger teman som systerskap och krig. Likaså uppskattar jag hur en rad yngre konstnärer som Amin Zouiten (f 1994), Jonelle Twum (f 1992) och Cia Kanthi (f 1984) i videoverk och fotografier tar sig an arbetets, gatornas, längtans och periferins Malmö.
Tillvägagångssättet skiljer sig åt men deras blick har något av samma vakna känslighet när de skildrar hotellstäderskans, de orientaliska bageriernas, kajkanternas och de fiskande männens vardag. Till detta spår kring arbete kan fogas Astrid Göranssons (f 1956) gestaltning av sin mors erfarenheter som piga i 30-talets Stockholm, en film som hon animerat genom underbara, bångstyriga, ömsinta kolteckningar som hon under ett års tid tecknade direkt på ateljéväggen.
Klokt nog varvas myllret av enskilda verk med några rumsligt storskaliga grepp. Dit hör Rasmus Ramö Streiths (f 1985) suveräna videoinstallation ”The Un dead”. Kuslig och absurd har den mig i ett järngrepp från det ögonblick jag kliver in i det rum han byggt upp av medfarna kartonger. Lika viktig för helheten är Sigrid Holmwoods (f 1978) draperade textiltryck och målningar som med vällustiga djävlar, textutdrag och brinnande bål skildrar häxprocessernas historia. Verkens laddning förstärks av det faktum att de färgats av samma växter och pigment som användes av de kvinnor som drogs inför rätta anklagade för trollkonst.
Under tiden klingar jojkens vemodiga och förunderliga melodi från den trädoas som Carola Grahn, (f 1982 i Jokkmokk), skapat mitt i den öppna hallens ljusa rymd. Här kan man slå sig ner under grenarna och fundera på om de blad som faller till golvet, allt eftersom den döende trollpilen vissnar, säger något väsentligt inte bara om det samiska folkets men också om det lokala konstlivets villkor.
Trots att utställningen lyckas fånga dess malmöitiska anda av generositet och solidaritet, do-it-yourself-kultur och underdog-attityd mixad med ett envist jävlar-anamma, så kvarstår faktum. De konstnärsbaserade initiativen kan inte själva driva stadens konstliv med sina ideella krafter. Ekosystemet behöver vara mer komplext än så. Sant är att det länge funnits ett antal starka institutioner, men i väntan på den segdragna beslutsprocessen om ett nybyggt konstmuseum råder dödläge snarare än framåtrörelse.
Det senaste årtiondet har staden därtill dränerats på ambitiösa kommersiella gallerier likt Elastic och Magnus Åklundh med en nationell och internationell närvaro. Samtidigt står flera av de inledningsvis nämnda ateljéföreningarna inför en oviss framtid i takt med att områden gentrifieras och tillfälliga hyreskontrakt och tillstånd löper ut.
Kort sagt, Malmö har inget skäl att luta sig tillbaka och gratulera sig till sitt eget konstlivs förträfflighet, så viktigt för identiteten som attraktiv och kreativ framtidsstad. Här finns mycket att göra för att förbättra villkoren för de konstnärer som med knappa medel skapar storverk. ”I staden växer ett fält” är en bra början på att synliggöra deras arbete. Jag ser framemot fortsättningen.
Carolina Söderholm
Malmö konsthall, S:t Johannesgatan 7, Malmö. Pågår 1 oktober 2022 – 15 januari 2023
