Varför alla dessa märkliga figurationer på gallerier och museer? Hur kommer det sig att det just nu ställs ut så många fantasivarelser med mänskliga drag? Gestalter till hälften människa, till hälften andeväsen, både individ och maskin och i olika blandformer däremellan.
Jag tänker på Jonas Nobels olycksbådande nättroll, en enögd varelse med ett långhårigt skal i alarmerande gult, nyligen visad på nystartade Andys Gallery. Och på Olof Ingers trupp av vakter, enkelt hopsatta av skräp och annat överblivet material, som står uppradade hos Anna Bohman (till 2 oktober). Är de skyddsandar eller hotfulla demoner?
Även Tobias Bradfords mekaniska skulpturer, som utgör öppningsutställningen på sprillans nya Saskia Neuman Gallery (till 1 oktober) hör tydligt hit. De är en sorts tragikomiska människoattrapper med återkommande ryckiga rörelser. Avkapade armar som valhänt klinkar på pianot eller klickar fram bilder i ett bildspel. En mansunderkropp som upprepar sina fruktlösa försök att raka benen.
De enkelt hopsnickrade människomaskinerna skapar tragikomiska dödlägen, inte helt olika våra egna vardagliga rutiner. Att de så öppet redovisar både konstruktion och material ökar bara förtrollningen. Bradford använder sig själv som modell och dubbelgångare genom att klistra sin avfotograferade hud i papper runt träbitar och klä stumparna med riktiga tröjärmar, strumpor och illusorisk behåring. Allting lite solkigt och kladdigt – och helt oemotståndligt.
Kanske kan man avläsa konstnärernas fantasifulla skepnader som del i en större rörelse, inte minst uppenbar på årets Venedigbiennal som hade ett mycket starkt fokus just på nyskapad och ursprunglig surrealism och – i förlängningen – andlighet. Det skulle i alla falla vara enkelt att se nysurrealismen som en kontrast till och reaktion på den koloniala och sociala kritik som varit så dominerande i konstvärlden under de senaste två decennierna. Men kanske går det också att betrakta det ökande intresset för figuration och mystik som en fördjupning av liknande tankegångar?
Det är i alla fall en möjlig tolkning efter att jag sett två andra aktuella utställningar i Stockholm: Tori Wrånes på Accelerator (till 12 februari 2023) och Korakrit Arunanondchai på Moderna museet (till 9 april 2023). Båda är videoinstallationer i underjordiska rum, och Wrånes verk ”Big water” är utformat som en fiktiv dokumentation över en tidigare okänd djurart. Något som liknar pälsklädda sjökor simmar omkring i den norska konstnärens meditativa bilder, som för tankarna till en naturfilm utan berättarröst. De långhåriga varelserna framlever sina liv utan särskilt mycket kommunikation sinsemellan, men då och då går de upp på land och spelar lite flöjt för varandra, uppkrupna på dramatiska klippformationer.
Mycket mer händer inte i Wrånes verk, som jag aldrig riktigt kommer in i. Känslan av att betrakta ett förlopp på distans biter sig fast, och har delvis att göra med den i mina ögon problematiska trappavsatsen, placerad i mitten mellan de sex panoramalika projektionerna. Det är meningen att publiken ska kliva upp på den höga pyramidformen och betrakta bilderna därifrån. Och den rör visserligen på sig, men försvårar samtidigt överblicken. Nog finns det en sorts civilisationskritik i Wrånes verk, men något mer än att bara visa upp sina fantasidjur hade behövts för att lyfta hennes installation.
Då är det betydligt högre tryck i thailändaren Korakrit Arunanondchais tvådelade installation ”Från döendet till levandet”. Han har lyckats omvandla de svåra avlånga nedre salarna på Moderna till en urban grotta. Väggarna är inklädda med en eldsflammig sprucken tapet och på golvet finns både sand och liggkuddar. Och dessutom en mekanisk docka, ett självporträtt à la Bradfords, som rör sina mekaniska fingrar i installationens vattendamm. Men det är ingen mysstund han bjuder på i mörkret precis, snarare ett racerlopp kring övergången mellan död och liv, eller tvärtom.
Det är kretsloppet mellan de två positionerna som Arunanondchai vill gestalta, och i varsin ände av museisalarna projiceras en film där sekvenser av bild och ljud återkommer, och gränserna mellan tillstånden tycks upplösas. Jag ser eldar på stranden, gruppritualer, gatuprotester, avsked av närstående, tropiska hav med sköldpaddor, ljussken, händer som greppar tag. Kontemplation och puls om vartannat, och Arunanondchai blir som en mix mellan Matthew Barneys äckelkroppsliga sci fi-surrealism och Bill Violas undermedvetna övernaturlighet. Ande, människa och maskin på samma gång.
Det är väldigt suggestivt och skickligt gjort, och jag blir snabbt indragen och fascinerad av den pumpande audiovisuella kraften. Första gången på museet betraktade jag en film i taget, medan jag under min andra gång i utställningen vandrade mellan rummen. Och även om intrycket kanske mattats något när jag återsåg Arunanondchais installation, finns ett starkt parti där hela rummet börjar blinka i takt med höga varningssirener. Först långsamt, sedan allt snabbare. Något är tydligt på väg att förändras, ett skifte kommer.
Jag kan inte minnas när jag senast upplevde konst som kommer så nära själva upplevelsen av att vara vid liv. Och ett försök till gestaltning av vad som kommer sedan.
Magnus Bons
Andys Gallery, St Eriksgatan 128. (Jonas Nobel pågick 18 augusti – 24 september); Anna Bohman Gallery, Karlavägen 15B; Saskia Neuman Gallery, Linnégatan 19; Accelerator, Frescativägen 26A; Moderna museet, Skeppsholmen
