De börjar nästan kännas som gamla bekanta vid det här laget, Love Lundells vildsint sammanfogade men behärskat målade gestalter.
De sitter ofta centralt placerade i ett bildrum som precis som de själva är uppbyggt av fragment från disparata sammanhang. Ibland ser de förstrött och liksom oengagerat ut från målningen, men oftare är blicken riktad åt ett annat håll och helt ointresserad av det som pågår i betraktarens värld utanför. Och undra på det: det händer alltid mycket i Love Lundells bilder. Gestalterna har helt enkelt fullt upp. Anleten och lemmar är hämtade från glassiga magasin, konsthistorien eller bara någon av de digitala bildstormar som utgör vårt dagliga flöde. Men också från minnet.
För den som är uppvuxen under ungefär samma tid som Lundell fylls bilderna också av en nästan nostalgisk känsla som handlar om en tid då bilder var mer sällsynta än de är idag. Om en tid då resebolagens höstbroschyrer, Ikea-katalogen, en anslående bild i Guinness rekordbok eller bara ryktet om en nedgrävd porrtidning som någons storebror hade gömt någonstans kunde vara en visuell sensation. Det finns något smittande glupskt och sökande över Love Lundells samplande av bilder.
I den pågående utställningen ”Orfeus källare”, Lundells fjärde på Wetterling Gallery, är anslaget bekant. Utställningens titel anspelar på en avsomnad krog som ska ha legat i närheten av galleriet, och som lämnat en legend som samlingsplats för vinddrivna utkantsexistenser. Och det är dessa samtidsmytiska väsen som Lundells cut-ups porträtterar.
”Better to be dead and cool, than alive and uncool” står det tatuerat på en av gestalternas armar, vilket antyder ett självförbrännande bejakande av livet. Paradoxalt nog känns det väldigt fjärran den smått uppgivna stämningen i många av Lundells bilder. Att den stora baksmällan som är livet kan svida ordentligt poängteras för övrigt också samma bild, där gestalten trots sin ganska avslappnade ställning, är svårt sårad av ett par pillar, samt själv håller i en pilbåge. Balansakten mellan hedonism och sårbarhet är ett annat drag som ofta återkommer hos Love Lundell.
Lundells mättade bildberättande är underhållande, men kan också slå över i en visuell överdos där det ena verket tar ut det andra. Det vet också konstnären som därför gärna kompletterar sina stora oljemålningar med något som bryter av. Den här gången är det en till formatet lite mindre serie målningar som rör sig mot det abstrakta eller kanske till och med nonfigurativa. Dessa skiljer sig egentligen inte särskilt mycket från övriga målningar, men består bara av de mönster-möten som annars mest äger rum i de mer narrativa målningarnas bakgrunder. Det är ingen tokig idé. De mindre målningarna ingår tydligt i helheten, men skänker blicken en skön vila som behövs i det informationstäta sammanhanget.
Sebastian Johans
Wetterling Gallery, Kungsträdgården 3. Utställningen pågår 18 augusti – 24 september 2022
