I min barndom var lax en lyxvara som man inte såg till på middagsbordet särskilt ofta. När den rosafärgade fisken någon gång kunde dyka upp, då visste vi ungar att pappas företag gick bra. De ögonblicken var värda att vänta på. Idag är lax endast en av många standardprodukter som den internationella livsmedelsindustrins maskineri spottar ut.
Hela nationer är beroende av att maskineriet tuggar på, något som blev särskilt tydligt när Kina straffade Norge med laxexportbojkott efter att den kinesiske dissidenten Liu Xiaobo tilldelats Nobels fredspris 2010. 100 000 ton norsk lax på kinesiska middagsbord blev till noll på bara några månader, och norska politiker tvingades till en smärtsam canossavandring för att handeln skulle komma igång igen.
Men laxindustrin är inte bara ett vapen i den mjuka maktens arsenal, den är också ett hot mot vår gemensamma miljö. Inte bara för att själva fisken förvandlats till en konstgjord varelse, restprodukterna från produktionsprocessen förgiftar också omgivningen. Konstnärsduon Cooking Sections (Alon Schwabe och Daniel Fernández Pascual) sysslar sedan många år tillbaka med att undersöka hur den globala livsmedelsproduktionen påverkar livsmiljön för såväl människor som för andra arter. Projektet ”Undamming Rivers” är resultatet av ett samarbete mellan konstnärerna och Bonniers Konsthall, och har pågått sedan 2019.
I fokus står den odlade laxen och dess miserabla livsbetingelser. Som en följd av de kraftverksdammar som skapades när vattenkraften i vårt land byggdes ut inrättades fiskkläckerier, där lax produceras med industriella metoder. Jag måste erkänna att jag alltid blir aningen misstänksam när konstprojekt tar på sig uppgiften att undersöka eller utforska saker. Alltför ofta blir resultatet ett slags multimediadopade skärmutställningar eller föreläsningar, där syftet är att det ädla budskapet ska förmedlas till publiken (som för det mesta ändå inte behöver övertygas). Men i det här fallet kommer mina farhågor på skam.
Utställningens narrativ drivs framåt av fyra ”stationer”, ett grepp som fungerar bra i konsthallens utsträckta och vindlande arkitektur. Jag får känslan av att stiga in i berättelsen, samtidigt som jag förvandlas till en av dess aktörer. Cooking Sections arbetar avsiktligt med ett uttryck som undviker stora gester. Videoprojektioner uppifrån av inhägnaderna där laxen odlas, ett stort ljussatt diorama och en metallstruktur med inbyggd högtalarare som sakta rör sig i cirklar och får besökarna att – likt hungriga laxar – förflytta sig i stim utmed väggarna. Det är avskalat, snyggt och faktiskt effektivt, trots att texterna som ekar från ljudbanden genom installationernas olika delar upplevs som lite torra och oinspirerande även om ämnet har en hög angelägenhetsgrad.
I fjärde ”stationen” träder konstnärerna in i rollen som aktivister. De föreslår hur man skulle kunna ta bort de numera oftast obehövliga kraftverksdammarna runt om i landet, och därmed återskapa laxarnas naturliga habitat. Denna del av utställningen är lika välgjord som de övriga men presentationsmässigt sett mer konventionell, eftersom den i högre grad låter oss förbli passiva tittare i stället för medaktörer.
Något av samma problematik drabbar Ayesha Hameeds installation. Verket, Radio Brown Atlantis, bygger på ett radioprogram där konstnären bjudit in andra kulturutövare till att improvisera kring ämnen som migration, natur och den okända världen under vatten. Hameeds radioprogram är en generös blandning av poesi, ljudkonst och musik med förgreningar runt hela världen. Men som fysisk installation känns verket vingklippt. Lyckligtvis finns de tidigare avsnitten tillgängliga på Internet, och under utställningstidens gång kommer ett nytt avsnitt av Radio Brown Atlantis att spelas in med publik på Bonniers konsthall. Värt att vänta på.
Anders Olofsson
Bonniers konsthall, Torsgatan 19. Utställningarna pågår 31 augusti – 30 oktober 2022
