När jag kliver in i galleriet står en inbjudande liten herre målad mot en mörk bakgrund och ser på mig. Mannens ögon liknar två hål som rymmer nattens alla stjärnor, ett hav av drömmar inuti hans huvud. Little Sprinkles.
Stämningen i rummet är kompakt men ändå svävande. Varje målning är till synes exakt och fotorealistisk, men det är inget skiktmåleri utan varje bild är framställd under en sittning. Går jag nära syns det hur skickligt Wernemyr lyckats trolla med det som för betraktaren endast är några snabba penseldrag. Det är riktigt bra.
En gång fick jag en psykos när jag var på Konserthuset i Stockholm och lyssnade på en pianokonsert. Pianistens händer bar vita handskar och de rörde på sig på ett helt ofattbart vis. Musiken fick hela salen att vibrera och publiken drog efter andan. Vissa ropade högt av hänförelse. Energin blev så stark i Tengboms stora konsertsal att väggarna började röra på sig, och jag tyckte också att det såg ut som pianistens händer gjorde magiska tecken åt mig.
Hampus Wernemyrs något febriga målningar får mig att minnas det, i synnerhet målningen med händer, ”Energy Transformation Spell”. För när jag några dagar senare blev utskriven från psyket, där jag hamnade efter konserten, upplevde jag att jag fått något slags energi, som alltsedan varit kvar i mig. Likt en förbannelse av den goda sorten.
På väggen intill hänger ”Shark smile Rag” med ett klarrött piano och hajtänder som tangenter. Den demoniska röda färgen påminner om HC Anderssons saga ”De röda skorna”. Men här är det ett instrument som spelar och spelar så fort du sätter händerna på dess tänder. Det går inte att sluta spela. Hajar har tänder i flera rader som fylls på allt eftersom de tappas. En enda haj kan i verkligheten producera trettiofemtusen tänder under sin livstid.
Till höger om pianot en lysande Yves Klein-blå målning föreställande en uppslagen bok vars sidor vikts till en trappa som ser både platt och sfärisk ut på samma gång. I kyrkor används mönster av liknande slag för att markera övergången mellan det världsliga och det andliga. Den blå färgen är också i min personliga referensram en indikation på det andliga. Att lyssna inåt genom kontemplation. Ett slags frihet och lugn som inte är helt lätt att bara träda in i.
För närvarande har jag mest oro i kroppen. Krig, dålig självkänsla, ångest. Då man behöver dessa trappor som mest antar jag? Men för att kunna gå upp för stegen, in till den andra världen där drömmar slår in, krävs det att jag släpper taget. Om vad exakt, vet jag inte.
Vidare hänger en grå mjukt målad flicka med välvd panna och en näsa lång som är sällsamt spetsig. Tror hon har ett väl utvecklat luktsinne liknande Grenouilles i Süskinds roman ”Parfymen”. Målningen bär titeln ”Essence”.
Utställningen är hänförande och nästan perfekt färgkomponerad i sin hängning. Samtliga målningar snuddar vid den ”heliga bägaren” fylld till brädden av stjärnor, som runnit ur den lille mannens ögon. Jag vill ha mer, och gärna en djupare rörelse mellan ett mer långsamt måleri och det redan befintligt snabba. Som det är nu upplever jag att det stundom blir en slags estetisk uppvisning, mer än ett grävande in i till de mörkaste mer personliga berättelserna? Och jag ifrågasätter nyfiket vad som finns under potentiella måleriska skikt i framtiden?
Men med fara för att låta som en storasyster, jag fick nämligen på en middag nyligen en snäsig kommentar om att jag tycker mig veta bättre om konst, så bör jag nog med böjd nacke tillägga att världen möjligen också behöver yta. För att orka bära sitt eget mörker, innan man orkar bära andras? Oavsett, det här ett rikt smyckat konstnärskap som kommer nå både djupare och högre i framtiden.
Windy Fur Rundgren
Issues Gallery, Vattugatan 13. Utställningen pågår 26 februari – 9 april 2022
