I höstas såg jag om Andrej Tarkovskijs film ”Stalker” för första gången sedan den kom 1979. Det var en speciell känsla att under pågående pandemi befinna mig i en fullsatt – och knäpptyst – salong på Filmhuset. För Tarkovskijs bilder lever, efter mer än fyrtio år är de fortfarande lika magnetiska. Jag kommer att tänka på hans filmiska mästerverk när jag går omkring i Pavel Otdelnovs utställning ”Promzona” på Uppsala konstmuseum. Den ryska titeln betyder ungefär ´industriområde´ och utställningen tematiserar ett förfallet industrilandskap som liknar det i Tarkovskijs film.
Det är sin egen bakgrund Otdelnov berättar om, i måleri och rörlig bild, med objekt och väggtexter. Färgskalan är nedtonad i brungrått, och delar av materialet presenterat som på ett historiskt museum. Flera generationer av konstnärens familj har arbetat i Dzerzjinsk, en stad belägen ett fyrtiotal mil öster om Moskva, och en gång centrum för den sovjetiska kemiska industrin. Släktingarna framträder i en video och berättar om vedervärdiga levnadsförhållanden, om explosioner och dödliga sjukdomar. I en annan film svävar en drönare över de sedan länge nedlagda fabrikerna som naturen nu är på god väg att ta över.
Filmbilderna är hisnande och Otdelnov använder ruinromantikens och miljöförstöringens suggestion – den otäcka skönheten som finns på platser som denna, men utan Tarkovskijs mystiska och existentiella stämningar.
I stället förlitar han sig på att blandningen av fakta och fiktion ska räcka. Att hans fotorealistiska måleri ska fascinera, och visst, här finns ett par målningar med en gåtfull laddning à la Luc Tuymans. Men trots en lovande ansats ser jag mest en ganska måttlig och alldaglig installationskonst som inte riktigt når under eller bortom ytan.
Fotografen Xenia Nikolskayas komprimerade utställning ”The house my grandfather built” på CFF har en liknande självbiografisk ingång som hos Otdelnov. Hon reser med sin mamma tillbaka till Kolyma i östra Ryssland där mamman föddes. Morfar var politisk fånge i ortens arbetsläger, och mormor flyttade med och tog anställning som geolog i gruvorna. För att kunna vara nära sin man.
Tyvärr har fotoinstitutionens nya och mindre lokaler vid Bjurholmsplan inte plats för något större bildmaterial, så det urval färgfotografier som visas ger bara en aning om Nikolskayas rätt omfattande och omtumlande projekt. På en fondtapet avbildas interiören från morfars hus, det som titeln anspelar på, i ett försök att ändå ge en viss miljökänsla. Men för att riktigt dras med i Nikolskayas berättelse behöver du öppna hennes bok – som är den rätta platsen för projektet. ”The house my grandfather built” (Nikolskaya-Lund Publishing) fick också mycket välförtjänt pris som en av förra årets bästa svenska fotoböcker.
Innanför oklädda pärmar av hård kartong presenterar Nikolskaya en suggestiv blandning av egna foton och arkivmaterial. Ur en tät och vacker form stiger en sovjetisk gårdag doftande både av varm familjenostalgi och svåra umbäranden. Efter tjugo år i Gulag reser morföräldrarna tillbaka och bygger sitt sommarhus utanför Leningrad. Det blir familjens samlingsplats, som i boken återges genom mättade färgbilder av den grönskande trädgården i skymningsljus.
Xenia Nikolskaya har på ett känsligt sätt gestaltat och bevarat en del av sin personliga historia, och berättar på samma gång om många liknande levnadsöden från det forna Sovjet.
2008 gjorde den svensk-rumänske konstnären och filmaren Ştefan Constantinescu sin oförglömliga pop-up-bok ”Den gyllene eran för barn”, om uppväxten i Ceauşescus totalitära Rumänien. Det var en surrealistisk återblick, till lika delar ett interaktivt familjealbum och en upplysande historiebok. Nyligen hade hans första spelfilm ”Man and dog” världspremiär på Göteborgs filmfestival, om en svartsjuk rumänsk man som återvänder från arbetet i Sverige efter rykten om att frun varit otrogen.
Under pandemin har Constantinescu också hunnit med att göra en ny artist´s book. I den mastiga ”Noah´s Ark. An improbable space survival kit”, gjord tillsammans med konstnären Corina Ilea, vänder han i stället blicken ut mot rymden. Om det nu är vad han gör? Liksom i den förra boken finns här en eggande dubbeltydighet kring vad för sorts produkt jag egentligen håller i mina händer.
Förutom ett fylligt bildmaterial, sammanställt bland annat av rymdbilder från NASA, innehåller boken en rad texter som speglar vår tillvaros längtan och drömmar. Filosofiskt och genom folksagor, svarta hål och konspirationsteorier om månlandningen, samt utifrån nyuppkomna behov av rymdkolonialisering orsakat av antropocen.
Det utsökta trycket i den numrerade upplagan om 400 exemplar gör boken till ett ultrasnyggt utkast till mänsklighetens fortlevnad. På jorden eller i rymden. Sidor tryckta i matt glänsande guld återkommer som en påminnelse om att den dyrbara metallen skapades när stjärnor kolliderade. Symbolen för att även något gott kan komma ur en katastrof?
Constantinescu och Ilea intervjuar den förste rumänske cosmonauten Dumitru Prunariu om hans erfarenheter som tjugoåring av att möta rymdens oändlighet. Om viktlösheten och känslan av en annan ordning, en harmonisk energi som existerade utanför honom själv.
Andra texter kan framstå som svårforcerade genom den höga vetenskapliga nivån – och layouten liknar stundtals en saklig forskarrapport. Men samtidigt fungerar Constantinescus faktaspäckade och spekulativa bok som en bläddervänlig rymdfantasi, med varierade och fascinerande nedslag bland livets betingelser, betraktade här nerifrån planeten Tellus.
Magnus Bons
Pavel Otdelnov, Uppsala konstmuseum, Slottet, Uppsala. 12/2 – 8/5 2022
Xenia Nikolskaya, CFF-Centrum för fotografi, Bjurholmsplan 26. 5/2 – 13/3 2022
Ştefan Constantinescu, ”Noah´s Ark. An Improbable Space Survival Kit” (Arvinius+Orfeus Publishing) Form: Radu Manelici
