En serie förstorade, digitalt manipulerade fotografier i svartvitt tapetserar väggarna till museets foajé. Kostymklädda män känner på eller sticker in sina händer i en vulvaliknande grop i marken. En annan grupp män betraktar godkännande en megastor, rosafärgad drillborr i en underjordsgruva. Ryggen, rumpan, de nakna benen av en blond kvinna i färd med att gräva. Det är svårt att inte fångas av bildmotiven vars indexikala ursprung förbytts till dramaturgiska tablåer. Laddade med tvetydiga konnotationer och obestämbara undertoner. Så inleds Alternativ Sekretess, Annika Elisabeth von Hausswolffs stora retrospektiv på Moderna museet i Stockholm.
När jag tänker efter säger den ovan beskrivna fototapeten, med pendangtiteln Utdrag av alternativ sekretess (2021), en hel del om von Hausswolffs 30-åriga praktik. Där finns det dokumentärt fiktiva, det approprierade bildarkivet, de fragmenterade och avkontextualiserade motiven, blandteknikerna och de visuella texturerna. Där anas också det existentiella, humoristiska och genuskritiska. Och allt detta paketerat i kluriga verkstitlar.
Liksom i Tillbaka till naturen (1993), projektet från studenttiden på Konstfack som blev von Hausswolffs genombrott på den svenska fotokonstscenen. Titelns nordiskt klingande svärmiska ord korrelerar på ett hårresande kongenialt vis med färgfotografiernas morbida iscensättningar av mördade, våldtagna kvinnor i ödsliga skogspartier. Kropparna är nakna eller avklädda från midjan; ansiktena göms av håret eller grönskan. Jag slås särskilt av ett av fotografierna med starkt måleriskt uttryck. Som en Zornmålning av en dalkulla vid vattenbrynet efter ett ödesdigert bad.
Som en magnet dras jag till von Hausswolffs alla ”Jane Does” under min vandring genom utställningen och konstaterar att brottsoffren i andra fotografiserier blir mer anonymiserade. Stundtals som detaljer i kompositionen. Ett vitt lakan över den liggande kroppen och ett panoramabildformat får fotoverket Hej Buster! What do you know about desire? (1995) att framstå som ett vykort från drömsemestern vid första anblicken. I Utan titel (En studie i politik) (1993/2021) har närbilder på blåmärken och sår efter misshandel förvandlats till klassiska ateljéporträtt i ovalt format.
Presentation av von Hausswolffs oeuvre följer ingen kronologisk ordning. De utställda verken – ett 100-tal fotografier, skulpturer och objekt – är inte heller arrangerade i serieföljd eller efter projekttillhörighet, utan har delats upp och placerats i olika delar av utställningen. Det är befriande och pedagogiskt uppfriskande. Besökaren får ta del av von Hausswolffs konstnärskap som avspeglingar av överlappande historiska skeenden. Där fotografimediets tekniska utveckling och teoretiska expansion vid millennieskiftet och framåt varvas med de samtidiga förändringarna och konstanterna i konstnärens bildvärld.
Det senare är också det mest uppseendeväckande. Särskilt hur två teman – kvinnan och våldet – oavbrutet återkommer i von Hausswolffs konstproduktion. Subtilt, latent. Som de stämningsfulla och taktilt sköna iscensättningarna i The petrified couple och Now you see it, now you don’t (1999). Grällt, explicit. Som de råa, sakliga, emaljöverförda dokumentärbilderna i Rehearsal for street scenario och Digging for history red (2015). Det klaustrofobiska och hotfullt laddade i Utan titels nerdragna röda jalusi (2003) har i Social abstraction (2010/2019) blivit till ett skulpturalt objekt, en högst påtaglig volym.
Ännu intressantare är Oh mother, what have you done (2019-2020). Scannade, svartvita fotografier överförda på bemålade plexiglas visar frihetsberövade, fängslade kvinnor, ensamma eller ledda av poliser. Även här förblir deras identiteter okända för betraktaren; digitalt utsuddade ansikten, ryggar med långa hårsvall. Men i relation till tidigare verk som Tillbaka till naturen har von Hausswolff vänt på kvinnans position. Från offer till förövare, eller kanske både och. Konstnären problematiserar och destabiliserar etablerade föreställningar och förväntningar om konceptet ”kvinna”. Avlägsnade från sitt ursprungliga sammanhang och införda i en kontext av starka oljefärger finns inga sanningar att hämta ur motiven.
I sin text till utställningskatalogen beklagar von Hausswolff sig över att den kvinnliga erfarenheten oftast varit parametern för att kvinnlig konst, hennes egen inräknad, överhuvudtaget ska uppmärksammas. Jag förstår andemeningen och läser den uttalade sorgen och den antydda frustrationen i konstnärens ord. Likväl är formuleringen på flera sätt egendomlig år 2021. Bara en sådan sak som att fortfarande referera till kvinnors erfarenheter i singularis. Och så tänker jag på historieskrivningens oundvikliga tendens till regelbundenhet och upprepning, till representation och reproduktion.
Som von Hausswolff själv i allra högsta grad är en del av, inte minst genom hennes urval ur Moderna museets samling som ingår i Alternativ Sekretess. En miniutställning med konstnärens inspirerande referenser, med verk av bland andra Cindy Sherman, Francesca Woodman, Lotta Antonsson, Louise Bourgeois, Martha Wilson, Beth Laurin. Jag undrar hur mycket epitetet ”kvinnlig konst” påverkade valet av dessa konstnärer. En av von Hausswolffs förträffliga verkstitlar ljuder i mitt huvud: Allting hänger ihop ha, ha, ha.
Gabriela López
Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen visas 23 oktober 2021 – 20 februari 2022
