Det är alltid med spänd förväntan som jag ser fram emot konsthögskolornas avgångsutställningar. Oftast innebär det en ren vitamininjektion att ta del av de nyexaminerades gestaltningar av sin situation och omvärld. Finns där gemensamma drag, en avläsbar tematik, eller kommer de i år vara ett gäng utpräglade individualister? För det mesta är det både och. Eller någonstans mittemellan.
Efter att ha sett Konstfacks masterstudenter på Konstnärshuset (utställningen avslutad 23 maj), Konsthögskolans kandidater på Marabouparken och Mejans avgångsklass 2021 på Konstakademien är intrycket likartat från tidigare år. Jag hittar mer eller mindre uttalade tendenser och några särpräglade konstnärsnaturer bland de sammanlagt 48 elever som visar sina verk, oftast för första gången för en större publik.
Det är klart det är nervöst. Fast eleverna behöver inte vara oroliga, det är tre gediget genomförda utställningar jag ser. Och tyvärr finns det alltid fler intressanta namn att nämna än vad som får plats i en text av det här slaget. Men även om mycket är välgjort är det inte många verk som sticker ut eller utmanar. Energin finns där, men oftare gestaltad i ett proffsigt utseende än med ett riktigt intresseväckande innehåll.
Den överlägset bästa utställningen är i alla fall den på Marabouparken med Mejans kandidater. Det beror inte bara på konsten som visas där utan lika mycket på platsen i sig. Konsthallens underjordiska öppna rum är perfekt genom att det låter så många olika slags verk komma i direkt dialog med varandra. Och här finns konst från golv till tak.
Mattias Andersson är till exempel bokstavligen uppvirad halvvägs till taket. Liggandes till sängs under hela utställningsperioden brister han vid några tillfällen ut i sång. Tyvärr kom jag in alltför sent under hans performance för att få en ordentlig uppfattning om det. Och får nöja mig med en livestreamad golvprojektion av konstnären i vilande sängläge. Han blir ett tyst vittne till sin egen konst och den runtomkring – och är ett av få performanceverk denna gång, vilket andra år har varit ett framträdande drag.
Strax intill står Linnea Lindbergs svarta keramikobjekt utspridda på golvet. Någonstans mellan små minnesstoder och fragment. Oroande, mörka. Och ett tydligt exempel på det uttalade materialintresset jag noterar bland flera elever. Man låter materialet vara själva stoffet, och berättelsen stannar inom verket. Kasper Nordenström Jung (Konstakademien) låter också sina dukrelifer vila mot golvet; gräddavita textilier i en sparsmakad installation och ett mycket tilltalande och avvaktande måleri.
Mer minimalistiskt expressivt är Vinicius Jayme Valloranis (Konstakademien) stora abstrakta dukar som hänger fritt i luften fästade med rep. Imponerande gester, måleriska tecken i svart, rött och i dukens ton. Ett formspråk som även går igen i Hedda Hultmans installation av färgstarka keramikplattor och grafiska emblem på Konstnärshuset.
Django Giambancos (Marabouparken) väldiga materialobjekt är ändå i en klass för sig. Det är ett sånt verk som sätter myror i huvudet, och som jag längtar efter att få möta. Vad är det egentligen jag ser? Vad betyder det? Och varför har konstnären gjort just så här? En upprättstående relief, svart på ena sidan och gulbeige på andra. Ett avtryck från en kyrka på Gotland gjort av ull och minnesskum, om jag förstått saken rätt. Skugglika kroppar avtecknar sig i ”Mjukt beskriver hårt”, som tyvärr är Giambancos enda verk i utställningen. Jag hade gärna sett fler.
Berättandet är den andra starka tendensen i utställningarna. Är det corona som fått så många elever att söka sig mot sin egen bakgrund och livsmiljö? Olga Krüssenberg (Marabouparken) visar en finstämd film om sin farmor, speglad i oskarpa naturbilder, intervjuer och utdrag från hennes sjukjournal. Verket kompletteras med en artist´ s book. Även Erik Wiklunds (Konstnärshuset) projekt berättar om trasiga personer, skickligt integrerat i både video, funnet trämaterial och en fotobok. Genom promenader i sitt närområde tycks Wiklund har snubblat över de människoöden som han så känsligt skildrar. Hans bok ”Vännernas arena”, ett drabbande dokument i text och bild, sammanfattar projektet.
Det rena politiska berättandet är inte särskilt påtagligt i år, men Simon Ferners (Marabouparken) lapptäcke med en integrerad bildskärm tycks tala om Folkhemmets och Socialdemokratins raserade ideal. I en video dokumenterar han vad som väl är ruinerna av ett Folkets Hus någonstans i landet. Ett träffande sorgearbete. Montageinslag från industrialismens och arbetarrörelsens barndom återfinns i Anneli Ström-Villasecas (Marabouparken) pumpande video, om än uppblandat med bilder av svarta hål.
Rymden finns även med i Hannah Wiker Wikström (Konstnärshuset) film, men mera som en stämningsskapande bakgrund till sitt surrealistiska drama. Handlingen skruvas drivet åt varefter i en särpräglad, queer mix med inslag av Roy Anderssons diskbänksrealism och kroppsslem från Matthew Barney.
En suggestiv film har också Tim Høibjerg (Konstakademien) skapat, där kroppar oroande utsätts för både branta urbana stup, eld och råttor. Hotfullt och effektivt svepande bildsekvenser, som i dataspelsvärlden, kombinerat med verkliga övernaturliga objekt av fötter, eller om det är djuriska klövar. En mer vardaglig kontrast utgör Madeleine Jacobssons (Konstakademien) jordnära, men lika surrealistiskt färgstarka figurmålningar och vita kroppsskulpturer.
Gåtfulla utsnitt av en mer polerad sort ingår i Hampus Wernemyrs (Konstakademien) samtidigt tystlåtna och luriga svit målningar. En egen värld, komponerad i svart och grått med enstaka färginslag, och med en bedövande tonträff både i utförande och innehåll. Vad drömmer dessa tillbakadragna prydnadsföremål om?
Magnus Bons
Konstfacks masterstudenter i fri konst, Konstnärshuset (utställningen avslutad 23 maj)
Konsthögskolans kandidater, Marabouparken, Löfströmsvägen 8, Sundbyberg, 21 maj – 6 juni 2021
Konsthögskolans masterstudenter, Konstakademien, Fredsgatan 12, 21 maj – 13 juni 2021
