När konsthallen har släckts ned och 16mm-filmen börjat rulla är det gamla tiders filmvisningar som gör sig påminda. Det sprakar från mekaniken och det dröjer innan någon riktig bild visar sig på filmduken. Emily Wardill (f. 1977) har ett minne av en filmscen som inte verkar ha spelats in så som hon minns den – därför konstruerar hon själv scenen i sin film – den scen där den gnistrande gula Diamanten är placerad på en piedestal och är omringad av röda inbrottssäkra laserstrålar.
Wardill bygger sitt verk på en osäkerhet kring grunden för ett minne, eget som kollektivt – är minnet självupplevt eller är det fiktion alltsammans? Denna lek med våra föreställningar och förutfattade meningar återfinns i verk av Dora Garcia som också utgår från ett skrivet manus med flera olika berättelser att förhålla sig till, både de fiktiva och de verkliga.
Verket började som ett manus som sedan blev en film och där konstnärens arbete med formuleringarna i manuset präglar det textbaserade verket. En kvinnoröst (konstnärens egen) läser högt ur manuset. Det låter som en märklig blandning av skolans engelska högläsningstillfällen – där några i klassen tragglar med uttal och andra briljerar med cockneyaccent. Denna association till kunskapsinhämtning kombinerat med fiktiv berättartradition förstärks ytterligare av det andra spår som återfinns i filmen (Descartes dotter). Här förmedlas historien om filosofen Descartes som sägs ha konstruerat en mekanisk docka som han kallade Francine, precis som hans älskade dotter hette, hon som dog i scharlakansfeber endast fem år gammal. Descartes själv kom till Stockholm för att besöka Drottning Kristina men avled under besöket 1650.
Wardill förenar de två inledningsvis så olikartade berättelserna med sin högläsningssröst. Den gula diamanten i första berättelsen framstår som Francine i den andra. Laserstrålarna i den första motsvarar symboliskt Descartes ihärdiga försök att återskapa och behålla sin dotter om än i mekanisk form. De sprakande ljuden från 16mm kameran skapar ytterligare kopplingar till historiernas mekaniska element. I Diamanten berättas om den tjuv som sticker in en stadig robothand mellan laserstrålarna för att nå diamanten och i berättelsen om Descartes dotter är det Francines robotkropp som lika maskinlikt återkopplar till den monotona högtalarrösten.
Men trots att manuset läses monotont stjäls uppmärksamheten från berättelserna av skiftningarna mellan högtalarröstens brytning på svenska och brittisk engelska. Jag har svårt att uppfatta vad som händer i berättelserna i vissa lägen då ljudkvaliteten försvinner i spraket och därför fastnar koncentrationen på uttal snarare än innehåll. När lamporna tänds igen är det osammanhängande fragment av två till synes disparata berättelser som jag ska försöka återskapa. Effekten blir att jag i min rekonstruktion av det nyss upplevda lika ihärdigt som Wardill i sina berättelser söker efter minnen som kan styrka berättelsen och få dem sammanhängande. Närminnet är oroväckande kort.
Adress: Tumba Torg 105, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 20/3 – 24/5
Jennie Fahlström (text), Botkyrka Konsthall (foto)