Pauliina Pietiläs färgsprakande oljemålningar av ödsliga stads- och hemmiljöer i Malmös natt lämnar knappast någon oberörd. De är lika anslående som häpnadsväckande i sitt storskaliga, fotorealistiska utförande. Med teknisk briljans för mimesis och djärva kompositioner utmanar konstnären inte bara betraktarens inlärda perception och invanda seendemönster. Insikten om att hennes realistiskt målade verk har väldigt lite med verkligheten i sig att göra är kanske det mest engagerande och drabbande med detta konstnärskap.
För i händerna på Pietilä manipuleras och omformas verkligheten – med kameran, i minnet, genom bildbehandlingsprogrammet, på duken. Den blir till filtrerade utsnitt i fotografiska motiv, som i sin tur modifieras till den exakt önskade förlagan, som slutligen översätts till en målning. En minnesbild, en upplevelse av det ursprungligen utvalda motivet. Motivens återkommande speglar, reflektioner samt ljus- och skuggspel tycks alludera till verklighetens subjektiva och opålitliga karaktär.
Och just spegeleffekter har en ännu påtagligare närvaro i Pietiläs pågående utställning med en svit om sex nya oljemålningar. Två praktverk i storformat och deras ”avspeglingar” eller ”reflektioner” i form av fyra mindre målningar, upphängda på galleriets väggar likt solkatter. Jag blir barnsligt förtjust i den tanken och låter mig villigt förvillas och fortsättas i olika känslotillstånd om vartannat, allteftersom min blick följer de omsorgsfullt målade detaljerna i Pietiläs motiv.
Som med Marilyn (2021), där ett gulrosa sken från gatan lyser upp interiören av en frisörsalong och skapar spöklika skuggor av varje element i bilden. Liksom i tidigare verk är Pietilä skicklig på att bygga upp förtätade, subtilt hotande stämningar, och det med vibrerande färger som ligger ton i ton. På den intilliggande kortväggen hänger Marilyns spegelbild, Brush strokes (Marilyn), en abstrakt målning gjord med färgresterna från varje penseldrag som använts för att måla det föreställande motivet. Trogen sin reflekterande natur lyser målningen intensivt, likt originalet. Och detta i kombination med de snabba, neråtriktade penseldragen ger verket ett oroligt, nervigt drag vilket i sammanhanget adderar till den spända atmosfären.
Edward Hoppers nattliga visioner i Nighthawks (1942) flimrar förbi mina ögon när jag tänker på min position som betraktare. Jag vet inte om jag är inne eller ute, iakttagaren eller den iakttagna; om jag är en inkräktare eller ett möjligt offer i Marilyns folktomma lokal.
Det blir en helt annorlunda upplevelse med Det stora (2021), utställningens andra huvudverk. I den drygt två meter långa målningen framträder den förstorade detaljen av en krukväxt, färgad i bjärta toner av cerise och lila genom en fördold ljuskälla. Som i ett ofokuserat fotografi ligger skärpan i mitten av kompositionen, där bladverk och blommor avtecknas med glittrig tydlighet, medan resten av motivet succesivt suddas ut till en abstraktion ju närmare man kommer bildytans kanter. Som om ljuset och färgerna spridit sig ute i utställningsrummet ertappar jag mig själv med att kisa; jag tar några steg tillbaka och är snabbt åter framför målningen – för att bländas igen.
Gabriela López
Foto: Magnus Bons. Galleri Flach, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 20 mars – 24 april 2021
