Mjuka lemmar pressar sig mot bildytan. Bröst, knutna nävar och blottad hud. Ansikten flinar, grimaserar och stönar i smärta eller extas. Miriam Cahn förskönar inte och lägger inget tillrätta. De nakna kroppar som hon tecknar och målar har något primitivt över sig. De tillhör kvinnor som föder, eller ger sig hän i njutning. Men även människor på flykt som oroligt föser barnen framför sig, medan andra sjunker ner i djupet som bleka blötdjur.
Motiven som hon frammanar med kol, krita, akvarell och oljefärg framstår arketypiska. Fyllda av lysande färger och pulserande begär, molande rädsla, ömhet och sömnens skyddslöshet. De kunde vara hämtade ur Gamla testamentets texter, teves nyhetssändningar eller pornografiska magasin. Bitvis får de mig att tänka på den råa fysiska förtvivlan hos Adam och Eva i renässansmålaren Masaccios ”Fördrivningen ur paradiset”. Men Cahn, som är född i Basel 1949, har främst formats av det sena sextiotalets och tidiga sjuttiotalets politiska, feministiska och experimentella kroppskonst. Men till skillnad från pionjärer som Carolee Schneemann och Hannah Wilke gjorde hon bilden och inte performancekonsten till sitt verktyg när hon gestaltade kvinnans frigörelse, kropp och sexualitet.
Under senare år har Cahn ställt ut flitigt internationellt, bland annat på Documenta 14 i Kassel och Aten. Jag har lätt att förstå dragningskraften i hennes expressiva och figurativa måleri genomsyrat av sårbar mänsklighet och kvinnlig urkraft. Ändå måste jag erkänna att jag tidigare endast skymtat hennes namn i periferin, fast hennes arbete rimligen borde ha varit lika välkänt för mig som exempelvis Marlene Dumas.
”Me as happening” kallar hon utställningen som hon själv installerat i ett svepande rytmiskt flöde på danska Charlottenborgs konsthall. Därmed inte sagt att det rör sig om ett slags självporträtt i form av happenings. I en text förklarar hon hur titeln snarare avser det egna jaget förstått som en pågående händelse, genomströmmad av den omgivande världen i stort och smått. Dit hör erfarenheten av att vara kvinna och konstnär i ett samhälle och en konstvärld där mannen länge utgjort norm och ideal.
Men där finns också de mäktiga bergsvyer som väntar utanför hennes hem och ateljé i södra Schweiz, fångade i en svit sinnliga landskapsbilder. Denna natur påverkar henne, likafullt som det förödande terrorattentatet mot World Trade Center 2001 är en händelse som hon filtrerat och bearbetat i olika tekniker och material. Arbetet om skyskraporna, påbörjat innan 11 september-attackerna, hör dock till utställningens mer udda inslag. För mig framstår vissa av dem djupt berörande medan andra inte övertygar på samma självklara vis. Att hon ändå inkluderar dem ligger i linje med hennes filosofi.
Stenhårt håller hon på principen att varje verk har lika värde; den hastiga teckningen och den monumentala målningen, fotografi och videokonst. I det tunna kataloghäftet förkastar hon alla hierarkier och rutiner. Envist skriver och målar hon sig fram till den ovillkorliga frihet som hon anser nödvändig, och som ständigt måste hävdas på nytt gentemot historiens och nuets krav, traditioner och förväntningar.
Helt följdriktigt rör sig hennes arbete närgånget och hämningslöst från det mest komiska och vilda till det sorgsna. De detaljerade sexscenerna pendlar mellan det smeksamma och det groteska, mellan explosiv lust och hotande våld. Med vibrerande blyertsstreck och flödande penseldrag kan hon mana fram en kroppslighet så påtaglig att hudens hetta eller blåfrusna kyla känns mot handflatan. Men anslaget är långt ifrån naturtroget, såvida realismen inte ska förstås som något som kommer inifrån. I hennes händer blir även det helt intima allmängiltigt, vilket förstärks av att hon sällan ger sina figurer individualiserade drag.
Det gör det lätt att identifiera sig med deras vånda, fräcka leenden och utmanande blickar. Samtidigt finns även en mildhet och stillhet. Särskilt mycket tycker jag om den äldre bildsviten ”Schlafen” från 1990-talet slut, där hon på sitt eget sätt porträtterar sovande människor i lent upplösta toner av blått, karmosinrött och gult. När jag tumlar ut ur de tätt hängda salarna känner jag mig knockad och förförd. Men framför allt glad över att äntligen få göra en grundlig bekantskap med Miriam Cahns vrålstarka konstnärskap.
Carolina Söderholm
Kunsthal Charlottenborg, Nyhavn 2, Köpenhamn, Danmark. Utställningen pågår 8 oktober – 21 februari 2021. Skärpta inreseregler till Danmark råder för närvarande på grund av Corona-virusets ökande spridning. Se coronasmitte.dk eller swedenabroad.se
