Solen ler i klargul glasyr. Bredvid står ett par svarta lackskor med ben på ett Degas-rosa podium. De sticker ut ur ett äggskalsmatt moln. Verken vecklar ut rummet. Gör det ljusare och öppnare. Tack, det var skönt att komma in hit, nu när världen känns så kaotisk där ute. Härinne glimmar kristallklara minnen. I svalkande färger. Snyggt och befriande avskalat, men det sjuder också under ytan.
Som när ungdomen trycker sitt hungriga sköte mot något skönt. En klase vindruvor till exempel. Ja, varför inte? I ”Allt är mitt” ligger en nöjd kvinna mot en drypande klase vindruvor. Jag ser hur kvinnans ben gränslar druvorna, håller dem i ett fast grepp. Funderar över om hon i själva verket håller sig fast vid det förgångna? Men all frukt har ju en tendens att bli rätt äcklig, om man inte äter upp den, så varför gör hon då det? Aristoteles formulerar några intressanta citat om åldrande i verket ”Retoriken”:
”Vi åldringar lever mer i minnet än i hoppet eftersom det som återstår av livet är litet och det som förflutit är mycket och hoppet gäller framtiden och minnet av det förflutna.”
Men ingen åldring vill väl gå upp i rök!? Det måste gå att hitta fler lösningar än att bara leva inuti ett minnesmoln för att orka vara? Eller är kvinnan med vindruvorna bara fri nog att pressa sig mot allt som sväller av liv? Så som friheten lyfts fram i Simone de Beauvoirs bok ”Ålderdomen”, om hur vi väljer att åldras, fria med rak rygg.
Humor är väl en sådan slags frihet tänker jag, och känner hur någon nafsar mig i ryggen. Vänder mig om och ser ett fult tryne med blodrester runt munnen. ”Köttet” hänger snett bakom ”Allt är mitt”, det libidoartade verket med den unga damen på vindruvorna. Köttets dödsbejakande destrudo, får mig att vakna till och då hör jag någon som harklar sig.
”Som en fågel”, en bastant svart bronsfigur i ögonhöjd säger då: ”Men jag är ingen fågel, jag vaktar molnet så att besökarna inte går vilse” Och jag är ingen mås, svarar jag häftigt, och associerar till Tjechovs egotrippade Irina Arkadina i pjäsen Måsen, hur hon plågas av att bli gammal och bortglömd. Hur hon missunnar de yngre konstnärernas förmågor. På väggen bakom en mörk akvarell med titeln ”Snövit (natt)”.
Verken i rummet är solitära berättare. Ändå blixtrar osynliga trådar till, som röster mellan verken. Fast det är luftigare och mer kristalliserat än på tidigare utställningar som jag sett av Kristalova. På så vis är inte verken en grupp nu. De har skurit sig igenom chimären och blivit en del av rummet. Det är det som gör att konstverken också, på ett sätt, blir än mer drömska än förut. Om de tidigare var dörrar in till världar, som man själv kunde välja att träda in i, så har nu världarna krävt plats i nuet. Kanske jag upplever det så för att det är en mer avskalad estetik nu än i tidigare utställningar. Ett slags snygghet som obemärkt smyger sig in som interiör och trollar mig.
I det andra rummet joggar ”Blondinen”, en kvinna i stengods. Hon ser ut att vara femtio plus. Har samma ögonskugga som hon hade i sina tjugo. Samma Converse. Hon har inte sparat dem i trettiofem år, utan är uppriktigt glad över att det blivit modernt igen. När hon springer förbi en byggnad med stora fönster, sneglar hon emot spegelbilden, men möter till sin förskräckelse en sorglig gammal häst som mödosamt drar på sitt eget döda kött. Kristalova lyckas igen balansera mörka ämnen med befriande humor.
Det finns flera intressanta ingångar i utställningen. Psykoanalytiska och samhällsorienterade. Tänker igen på Beauvoirs bok ”Ålderdomen”. Hur hon beskriver åldrandet som ett samspel mellan biologiskt och socialt. Det individuella och det kollektiva.
En stympad trädstam i glaserat porslin lyfter ett finger med orden: ”Det är friheten som upplyser världen!” Beauvoir viskar så i ungdomens öra att ålderdomen inte är något som drabbar andra och till de gamla ber hon att lämna det skamsna och ängsliga: ”Ni är fria! Jag är fri!”
Döden står utkavlad på andra sidan av rummet, och ler. Det ser ut som om hens fickor är tomma. Döden är pank! En gyllene ung kvinna av glaserat porslin sticker ut energimässigt. Figuren ”Guldbruden” tillhör en annan tid än de flesta andra verken. Likaså skulpturen i neon-lysrör med titel ”Elektricitet”. Tack vare detta slags inkonsekvens andas utställningen lättare och gör den mindre förutsägbar. Det uppskattar jag. Slås då av att förnyelsen av energier är ett slags vindruveklase som man kan trycka sig emot.
”Guldbruden” betraktar lugnt den bortre väggen där solen gå upp. Ser hur en rad av medsystrar målade i akvarell, vissa ledsna, uppgivna, glada, berusade, går i ett långt led emot slutet. Den förutsägbara döden. Men det är inte alls så sorgligt som det ser ut i verket ”Tiden och livet”. De har haft rätt kul på vägen, många av dem.
Det sista rummet, som också är ett kontor, bär på ytterligare en stämning. Mer familjär för att inte säga brokig. Snövit dyker upp igen, men nu är det dag och bredvid henne hänger en akvarell som heter ”Måsen”. Den är delikat och vibrerar på näthinnan när jag tittar på den. På den bortre väggen hänger en iögonfallande akvarell med titeln ”Med ålderns rätt”. Iögonfallande därför att den får mig att tänka på Lena Cronqvist. Det är en märklig blandning av energier härinne.
Skulpturen ”Stocken (de hemlösa)” föreställer en liggande trädstam med ett gäng, det ser ut som en familj, som sitter avspänt i solen. De tar en liten paus vid skogsbrynet och ser allmänt nöjda ut med livet. Kanske de sitter där och väntar på att få se våra ansiktsuttryck när vi kommer ut på andra sidan av sagostigen/utställningen.
På vägen ut genom galleriet stannar jag till en extra gång i det första rummet. Där sitter ”April”, en flicka i stengods på en kub i omålat trä. Hon ser busig ut och håller en ask intill sig. En ask med dikter, en till varje betraktare, att ta med sig in i molnet.
För här kan nog varje besökare hitta sin egen sagostig, då ingredienserna är fler än tidigare och fantasin finns i överflöd. För de som inte vill dyka ner i sitt eget moln av livsdrifter och ålderskrämpor går det säkert bra att lägga locket på, det som sjuder, och bara se konsten för de vackra ting den är.
Windy Fur Rundgren
Foto: Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 14 maj – 18 juni 2020
