Stilla skönhet. Säkert något många önskar sig i dag, kanske som en källa till styrka för att med viss distans kunna möta en påträngande, larmande samtid. Tyvärr är det inte riktigt vad som erbjuds på utställningen med denna titel som Waldemarsudde ordnar i samarbete med Konstmuseet Ateneum i Helsingfors. Undertiteln är nordisk och östasiatisk interaktion. Här får man dock tänka Japan i stället för Östasien.
Det finns ytterst få exempel på verk från andra länder i området, även om en del äldre koreansk keramik lånats in från Mingeimuseet i Tokyo, som för övrigt bidrar med större delen av det japanska konsthantverket. En övervägande del av japansk kultur, konst och filosofi har visserligen sin upprinnelse i Kina och Korea, men det är ändå märkligt att Kina är helt frånvarande med tanke på att 1900-talets nordiska keramiker främst förhöll sig till det som tillkom under Songdynastin.
Avsikten är sålunda att visa hur nordiska konstnärer och konsthantverkare – här svenska och finska – funnit gensvar i den meditativa, avskalade skönheten i viss östasiatisk konst, och att impulserna ibland även gått i omvänd riktning. Den gemensamma grunden skulle härvidlag vara en innerlig förbundenhet med naturen och en inriktning på vackra och funktionella vardagsföremål.
Man hade naturligtvis gärna sett att denna stilla skönhet också gestaltats genom hängning och scenografi, att den gleshet och tomhet som är centrala begrepp inom östasiatisk estetik i högre grad kommit till uttryck i själva installationen, och inte bara i enskilda verk. Nu möts man i stället av en rad föregivna exempel på estetisk konvergens mellan öst och väst, men utan att delarna binds samman till en övertygande helhet.
Varför vissa verk sidoställts eller grupperats tillsammans förblir oklart, och blickfältet skyms återkommande av gigantiska plexiglashuvar som kröner de podier där keramiken tagit plats. Det blir därför en ganska ryckig och visuellt splittrad upplevelse att ta sig fram genom salarna på Waldemarsudde.
Det andra problemet med denna sammanställning är de utställda verken, och här blir skillnaden mellan konsthantverk och måleri närmast skriande. Medan flertalet keramiska och textila arbeten känns helt samtida och verkligen förmedlar en avklarnad, angelägen skönhet så är detta inte alls fallet med bildkonsten. När det gäller flertalet målningar undrar man varför de överhuvud taget visas.
Att asiatiska föremål avbildas, att det finns en vag anknytning till japanska kompositionsprinciper eller att en viss konstnär gjorde en resa till Kina kan inte vara skäl nog. I sista hand måste verken förmå avge ett tilltal och träffa oss i dag. Och det är inte många som gör det, även om det finns undantag: Schjerfbeck, Kylberg, Lee Ufan eller Rune Jansson – hos den sistnämnde handlar det dock snarare om explosiv expansion än om stillhet. Frågan är om inte några av de bästa ”målningarna” på denna utställning är ett par fat av Shoji Hamada (översta bilden), en grönsvart tallrik från Ushinoto eller en koreansk matskål från 1500-talet med vit engobe.
En förbryllande inkonsekvens är också att bildkonsten i stort sett upphör kring 1980, medan det finns flera utsökta konsthantverks- och bruksföremål från 2000-talet, av bland andra Kennet Williamsson och Ingegärd Råman. Tråkigt för oss som törstar efter stilla skönhet att behöva konstatera att Waldemarsudde här försuttit möjligheten till en utställning som hade kunnat bli verkligt betydande.
John Sundkvist
Översta verket: Shōji Hamada, tallrik, 1956. © Japan Folk Crafts Museum, Tokyo & Shōji Hamada. Utställningen på Waldemarsudde pågår 15 februari – 31 maj 2020
