”En mental labyrint”, kallar Meta Isæus-Berlin mixen av installationer, måleri och skulptur hon visar på Waldemarsudde. Och förser besökarna med en kraftfull kompass i utställningstiteln – Nattlogik. Ytterligare navigering erbjuder katalogen. Och i den nyutgivna boken Tidskapslar lotsas läsaren i bild och text genom alla konstnärens installationer. Isæus-Berlin skriver själv nära, okonstlat och poetiskt om tillblivelseprocesser.
Perspektiv och förskjutning är andra ledord i konstnärskapet. Ständigt ger Isæus-Berlin den välkända tillvaron en knuff. Ruckar på. Osäkrar. Bortom det vanliga, vardagliga träder osett fram. Osynligt görs synligt. Välbekant och inte. Känt och okänt. En värld av andra lagar. Privata och universella. Laddat med stark närvaro!
Var existerar Meta Isæus-Berlins världar undrar jag och kliver in i stora ateljén. Svaret kommer direkt. Rummet är en ram. En rymd för drömmen. En drömfångare! Allt vilar i klar, tidlös stillhet. Verken svävar. Osynligt hängande från taket. Dubbleras, upp och nervända, undertill. Flytande, viktlösa, likt speglingar. Horisontlinjen ligger i ögonhöjd.
En grupp vilstolar i bambu. Ett matbord med rutig duk. En säng. Sängbord på ena sidan. Vit pinnstol på den andra. De tre installationerna formar baslinjen för mänskliga behov. Relationer, mat och sömn. Akrobatiskt svindlar öga och sinne runt det tredelade mäktiga verket Den arkadiska spegeln, 2019. Arkadien, en ideal, ouppnåelig plats. Nåbar endast inom oss. Men här en gestaltad dröm. Konkret. Live. Verklighetssurrealism. Besläktat med Frida Kahlos målade livsscenerier.
Existentiellt drabbande är den dubblerade vitmålade metallsängen. Bäddad med vita lakan och röd filt. Enkelsäng. Ensamhet? Sjukhussäng. Utsatthet? På sängbordet två föremål för liv och lust. Ett glas vatten. En bok: Lady Chatterleys älskare. Gripande blir den vita pinnstolen, skulptural i egen rätt. Säng plus stol är relation. Ett jag och ett du. Ett du som vyssar, vaggar till söms. Ett du som vakar, väntar intill en evig sömn. Livets cirkel.
Sammanbindande tema i utställningslabyrinten är minnet. Det flytande, kvardröjande som binder ihop känslor och erfarenheter. I målningar kommenterar Isæus-Berlin, lyfter fram, knyter ihop och utvidgar den konkretiserade inre drömscenen. Det bruna sängbordet svävar i en rosaflammande rymd. I målningen Venus spegel, 2019, ligger sängens två bäddar vända mot varandra. Utrymmet emellan är svart. Och den svävande rymden begränsas av snäva gråa väggar.
Drömtemats nattlogik glider vidare in i nästa rum. Förtätas, bearbetas, utforskas. Verket Drömväggen, 2019 gestaltar suveränt ögonblicket mellan sömn och vaka. Stunden då glipan till drömmen är lika nära och verklig som till dagen. En magisk vägg svagt fladdrande av en bris som från en hemlig värld. De tunna silkespapperen är fyllda av sköra teckningar och hastigt nedkastade ord. Allt fångat från drömmens sista andetag. Räddat till dagen. I fladdret syns att papperen är fästa på blommiga, randiga, grönbladiga tapetbitar, en sorts drömgrund. Själv har jag aldrig sett en mer trolig konkretisering av det omdiskuterade psykoanalytiska begreppet ”dream screen”.
Målningen Återberättelsen av nattlogik, 2019 hänger intill drömväggen. En enkelsäng bäddad med vita lakan och blått täcke. För mitt inre öga framträder plötsligt ett annat verk. En annan säng. En annan konstnärs gripande gestaltning av förlust, minne och osynligt närvarande frånvaro. I Marie-Louises Ekmans verk Säng med trådar, 2019 är bilden tudelad. Den ena delen med en mjukt bäddad säng i blekrosa tyg. Den andra med ett skarpt uppskuret snitt i duken. Tunna, lösa trådar fladdrar från bädden. Beröringspunkter i material, tematik och estetik är påtagliga.
I ett par målningar skildrar Meta Isæus-Berlin livets två poler. Den obönhörliga skiljelinjen mellan liv och död. I Liv, 2019, svävar i en målerisk, vitskimrande rymd ett nästintill osynligt, men distinkt foster. Modig som en fallskärmshoppare i en okänd dimension. Placerat sida vid sida med verket Kom, 2019 där döden vilar inklämd i en djup, svart, trång form. Ett leende skelett med vitt tomt bäcken.
Genom salarna hörs ljudet av rinnande vatten. Vatten står för Isæus-Berlin för rening, bortsköljande, förändring. En hyllning till att släppa loss, våga öppna sig för det okända. Installationen The Leak, 2018 bjuder på porlande flöde. Två fåtöljer med vattenkaskader i sitsen. En porslinskanna där kaffet rinner brunt och outsinligt invid bräddfyllda koppar. I verken finns ofta inbäddat djupt personliga symboler. Den blå kaffekannan med vita måsar stod i barndomen inställd i finskåpet. Här är allt lössläppt, befriat. Låt kaffet, samtalet, gemenskapen flöda! Men på mig har verket motsatt effekt. Det skorrar av kafferep, hemliga juntor som skvalpar och smaskar i liv och detaljer. Kaffefläckat bökande i skvaller. Sörpla och tugga runt torra kakor. Högt och lågt hälls upp. Blandas och idisslas i ingentings eviga kretslopp och rundgång. Släppa loss på ont och gott.
Mest personligt förtätat är nästa rum. Ett mellanrum av dröm och vardagsverklighet. Centrerat runt tre verk. Två skulpturer och en målning. Tyngd och lätthet. Och en känsla av ritual. Först tror jag mig återse målningen av bädden med vita lakan och blått täcke. Här hängandes rygg mot rygg mot verket i rummet jag lämnat. Men plötsligt blir de manglade lakanens skrynklor påtagliga. Nära, nästan verkliga. Det chimära ändrar form. Bädden, skulpturen Nattlogik, 2018, är omvandlad till ett 100 kilos komprimerat minne gjutet i brons. En hyllningsstod till boningen som härbärgerar och föder fria drömmar.
På väggen intill utbreder sig, målningen Venus spegel, dröm, 2019. Levande, lätt och tyngdlös som en melodi. Två kvinnor svävar fritt, vända mot varandra i ett blåskimrande universum. En naken rödhårig kvinna ligger utsträckt på rygg. Det röda håret fladdrar. Men blicken är vidöppen. Frågande? Ovanför flyter som en spegling en dubblerad nästan genomskinlig kvinnogestalt. Likt ett andeväsen, med håret som en häftig gulorange eldsflamma. Och allt verkar möjligt!
Den vardagssnabba växlingen får sin plats och tribut i skulpturen Preparation, 2017. Två par svarta skor, till fest och vardag, hastig urklivna. På väggen slarvigt upphängda arbetskläder. Ett i-förbifarten-ögonblick förevigat i 50 kilo brons. Plaggens veck och strukturer är kännbara. Väcker lusten att beröra.
Den nära verkligheten som minne fortsätter i målningen Återspeglande personer just nu, 2019. En porträttserie om 10 här och nu personer samt tre hundar.
Den nattlogiska labyrinten blir vertikal genom fortsättningen i ett rum på planet en trappa ned. Likt ett lod nedskickat i det omedvetna öppnar sig det dunkla Drömrummet. Ur mörkret träder tre skarpt belysta målningar fram. Klara färger, gåtfulla budskap. Livet som ett ändlöst utredande av trassliga trådar i Struggles, 2019. Men den ivriga ryggtavlan av en tecknande flicka med flätor i Framtid, 2019 väcker hopp.
Slutpunkt, början och återkomst finns i verket Oblivion, 2017. En fristående garderob med dörrar på glänt. I halvmörkret hänger en klänning. Lika genomskinligt vit som den speglande väsenkvinnan i målningen Venus spegel, dröm. En tunn klänning, i ett halvmörker. Och ett stilla ljud av vattenflöde. Ett vilorum. Livmoder? Rymd för ett alter ego. En plats att fickla vråna. Ett Arkadien.
Annika Nordin
Waldemarsudde, Prins Eugens väg 6. Utställningen pågår 5 oktober 2019 – 16 februari 2020
1 comments
Intresseväckande. Måste se utställningen.