När man stövlar ner i den källarbutikslokal som Galleri 21 huserar i hamnar man först bakom en vägg av bokhyllor. Det är verket ”Kuliss”. Ett verk som just är en kuliss till den performance som Mathias Kristersson höll på Lilith Performance Studio för några månader sedan. Verkets centrala placering formar hela läsningen av utställningen och får den att framstå som en kuliss eller ett scenrum. Men det finns också mer saker här som gör att utställningen upplevs som mer händelsebaserad än objektsbaserad, även om verken just är objekt. Dels beror denna upplevelse på ljuden som sammanväver utställningen, men här finns också andra kroppsliga upplevelser såsom ljus och fläckar av flugskit. Utställningen innehåller dessutom en filmad performance där aktörernas krosspråk är en viktig del av verket, och som där med också den bidrar till läsningen av utställningen som en händelse.
Verket ”Två” lägger en grundrytm över hela utställningen. Det består av två specialbyggda högtalare där ljudet från två hjärtan spelas upp. På avstånd låter det som ett hjärta, men när man kommer närmare märker man att det kommer från två högtalare ställda mot varandra. Om man sedan sätter huvudet mellan högtalarna så känns det som att stå mellan två boxare som pucklar på en i takt från varsitt håll, men rytmen förändras sakta och vid en tidpunkt slår de samtidigt och man trycks samman mellan högtalarna i stället för att studsa mellan dem. Verket som är starkt i sig visades för några månader sedan på Galleri 5 i Lund. Då var det enkelt att tolka det. Det handlade om tvåsamhet. Men när det visas här på Galleri 21 läses det in i ett mycket mer komplext spektra även om tvåsamheten också här finns med som en ingrediens.
Åt ett annat håll pekar verket ”Spina (skönlitteratur, osorterad)”. Titeln leder oss till ryggrad, och verket består ryggarna till böcker. Vi ser inte dem från ryggsidan där titeln bruka finnas, utan Kristersson har sågat itu böckerna och på så sätt frilagt deras fysiska ryggrad. Här ser vi en annan linje i Kristerssons konstnärskap, den språkmaterialistiska. Ett annat vackert exempel på det språkliga bejakandet och nerbrytandet finner vi i ”Xerox Premier, Laser, Copier and Inkjet. A4 (210 x 297 mm) 80 g/m2, 500 Sheets”. Det består just av ett paket med denna typ av A4-papper där varje ark förvandlats till en dörr genom att det printats dit ett dörrhandtag på vart och ett av arken, i form av ordet ”handtag” på den plats där handtaget bruka sitta.
I det innersta rummet på galleriet möter vi två verk byggda på en och samma dröm. Ur en högtalare kan man höra den inspelning Kristersson gjorde när han vaknade mitt i natten och återberättade drömmen. Verket leker med och lockar till psykologiska tolkningar – det är konceptuellt och personligt på samma gång. Men det har också en suggestiv sublim dimension med Kristerssons släpigt sömniga röst och med alla missljud som inspelningen innehåller. Det andra verket som bygger på samma dröm är ”To Sleep is a Pleasant Way to Kill Time, as if We Could”. Verket har tidigare visats på Pictura i Lund. Det består av en glashylla som drömmen är nerskriven på, uppe på skivan är ett stearinljus placerat så att texten projiceras på väggen under hyllan. Tyvärr saknar detta verk samma lekfulhet som ljudverket med originalinspelningen och det fastnar i sin skönhet och sitt koncept.
Nästan alla verk som finns med på utställningen har visats tidigare, men det är först här Kristerssons konstnärskap till fullo kommer fram; när han inte skalar ned verken till att behandla ett tema i taget utan låter dem vara motsägelsefulla och komplexa. Om jag känner den svenska kritikerkåren rätt så skulle många slå ner på att Kristersson trängt in allt för många verk med allt för olika intryck i de små rummen på Galleri 21. Kanske också verken delvis spelar ut varandra; men i så fall är det bara ett utrensande av alltför ensidiga tolkningsmöjligheter som tappats. De enskilda objekten är inte solitära utan rummet blir en fysisk och immateriell en plats för ett skådespel.
Adress: Rådmansgatan 5, Malmö
Utställningen pågår under perioden 9/1 – 31/1
Per Brunskog (text), Mathias Kristersson (foto)
