Chongli bor i Peking, där han har en butik. Inget speciellt med det, det är många år sedan kommunistdiktaturen insåg att kommunism inte fungerar i praktiken och att planekonomi i längden endast producerar brist, köer och svält.
Men Chonglis butik skiljer sig från andra. I princip varenda lediga yta – invändigt men också utvändigt – är täckt med foton av honom själv i diverse offentliga sammanhang (han var till exempel den enda egenföretagaren från Peking som var representant på folkkongressen 1982 och fem år framöver) blandat med allsköns målningar i traditionell stil som han målat själv eller som grannar och förbipasserande skänkt honom. I ur och skur, bland burfåglar, krukväxter och kaniner.
Chongli är med andra ord en sådan där originell person i trakterna av (men inte över) gränsen till särling som brukar finnas i såväl städer som byar världen över. Men istället för att samla på kapsyler eller föra statistik över tågtidtabellers relation till verkligheten, har denne manchuriskfödde egenföretagande cykelreparatör i sextioårsåldern blivit en omedveten assemblagekonstnär och hans butik en readymadeinstallation.
För en konstnär som Andreas Gedin, som bygger sin utställning på Konstnärshuset kring denne amatör-Arman som han stötte på under en Iaspis-vistelse i Peking, antar jag att lockelsen ligger dels i att den egensinniga kreativiteten tar sig uttryck i något som liknar konst, men dels också i den där marginalpositionen. Chongli passar knappast in i systemet men han fungerar liksom ändå. Det finns något subversivt i att styra ut sin butik som han gör men samtidigt är denna stillsamma antikonformism aningen för knasig för att systemets väktare ska orka bry sig.
Gränslöshet i diktaturens hjärta. Det privata egensinnet möter offentlighetens normer och fredlig samexistens uppstår.
I en kort film i utställningen i Konstnärshusets stora sal berättar Chongli om sitt liv och sina tankar. På långväggen finns några av Chonglis målningar, liksom fotografier från hans butik. På ömse sidor om ingången (symmetrin i hängningen är påtaglig) hänger aluminiumkonstruktioner, enligt uppgift modeller efter fönstergaller men det ser ut som balkonger. Det leder händelsevis tankarna till utställningens titel, ”Balkongen, mörkrummet och marsvinet i Hannover”. Vilken – bortsett från balkongen då, detta rum mellan inne och ute, mellan privat och offentligt, inte känns helt solklar när sett till vad utställningen innehåller men Andreas Gedin vore inte Andreas Gedin om det inte var lite mer komplicerat än så.
I en bok med samma titel – och som är en lika viktig del av hela projektet – diskuterar Gedin balkongens idé och praktik, men också Kurt Schwitters ständigt expanderande Merzbau-projekt och fotografen och den polskamerikanske författaren Jerzy Kosinski som såg gränsen mellan privat och offentligt som något att främst köra slalom över. Liv och fiktion fick gärna bidra till varandra.
Alltsammans är intressant och intrikat och alldeles förträffligt genomtänkt och smart, på det sätt som Andreas Gedin har gjort till ett av sina främsta kännetecken. Man beslår honom inte med slarv och inkonsekvens. Inget har tillkommit av en slump, ingenting bara blev som det blev.
Annorlunda uttryckt – ingenting av den gränslöshet som Gedin intresserar sig för här spiller över till den egna verksamheten. Det är förstås en läggningsfråga, men för oss som föredrar att kanske få tankar väckta av konsten snarare än att serveras färdiguttänkta förklaringar, kan det bli lite väl torrt och tuktat. Konstens motsvarighet till planekonomi sålunda, som till slut bara producerar leda? Det vore att gå för långt, Andreas Gedin väljer för intressanta ämnen. Men en acceptans för glapp, glipor och lakuner i det egna skapandet skulle få dem att både synas och framför allt kännas mer.
Nils Forsberg
Andreas Gedin är medarbetare i Konsten.net. Därför recenseras utställningen av Nils Forsberg, chefredaktör Konstperspektiv. Utställningen visas på Konstnärshuset, Smålandsgatan 7, 29 augusti – 22 september 2019
