Linnéa Sjöberg, Elvy, 2018 (tv) och Pattern of Thoughts (EEET), 2019 (th). Image Courtesy: Company Gallery
Beskriv din konst med tre ord: Personlig, upplösande, lågintensiv.
Hur ser din arbetsprocess ut? Lång och vilseledande, ett performativt undersökande. Om jag lyckas tappa mig själv, hamna i oklara situationer och nå en stor chans till misslyckande, så har jag kommit på rätt väg. Jag vill bli överraskad, gärna vara obekväm. I ateljén återstår arbetet att samla in material och efterlämningar från mina processer som jag modifierar, klipper upp, rullar in, sätter ihop. Affektionsvärdet är en viktig del; jag skapar minnen i material, det kollektiva och det privata.
Vad inspireras du av? Kompromisslöshet, när en handling, sak eller åsikt får mig att tänka om och ändra min uppfattning. Personer med en stark integritet som inte anpassat sig. Jag vill inte romantisera det priviligierade utanförskapet men energin i att förskjuta sig utanför rådande normer är för mig starkt medryckande, jag blir hänförd.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Om du öppnar Stora Vävboken (1984, sidan 165) av Laila Lundell, som ligger på ateljégolvet, så träder du in en bild; det är sommar, värme, grönska, små vita blommor som sticker fram i buskaget och såklart rottingkorgen. Solen skiner genom ett träd, lövverkets skuggningar lägger sig över en hängmatta som faller ut ur bildens nederkant. Vävd av trasor; blåa, vita, gröna och spräckliga ränder som bryts upp av stjärnliknande motiv. Noggrant utvalt ligger en bok om Siri Derkert på mattan, som en klar referens till ett starkt konstnärskap. Min vävstol börjar bli täckt av fasttejpade skisser, där jag försöker förstå vart mina vävar är på väg, och halvt uträknade mönsterpassningar från en väv till en annan som sedan ska skarvas ihop. På skrivbordet ligger högar av nakenstudier som är en utveckling av skulpturserien Inälvornas Dans, tarmrörelser som håller på att förvrängas till kroppsdelar.
Min egen starka referens hänger nu i mitt kök bredvid ett par rosa gardiner som döljer varmvattenberedaren. Det är en poster av Marie-Louise Ekman, den där en kvinna i sin striptease omvandlas till apa, sedan man (med väldigt stor näsa), för att till sist bli en fågel.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Jag fick möjlighet att besöka Lynn Hershman Leesons, eller rättare sagt karaktären Roberta Lesters, hotellrum The Novalis Hotel i Berlin förra året (2018). Det är en version av hennes platsspecifika installation The Dante Hotel (1972-73). Hershman Leeson är all-in i sina projekt och performance där hon jobbar kring identitet och teknologi. Jag lämnade mitt DNA på en plastmugg, och information som kön, ögonfärg och ursprung kommer extraheras från min saliv till data i Robertas arbete. Jag låg på hennes obäddade säng bland papper och underkläder, jag scrollade i hennes smartphone och snokade lite i hennes dator. Någon hade skrivit med rött läppstift på hallspegeln: OHW IMA EYE.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Jag önskar jag fick vara Carolee Schneemanns balansinne i Up to and Including Her Limits (1973-76), Orlans läppar i Successfull Operation (1990) och Lee Lozanos hand i The General Strike Piece (1969)
Vad är konst till för? För mig det ett sätt att skapa en verklighetsuppfattning, att förstå mekanismer kring identitetsskapande. Vi kan genom konst berätta, skämta, hata, förvränga, älska, knulla, äta och injicera vår samtid.
Vad är konst inte till för? Konsten är fri som ett kapitalistiskt fågelvingslag.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Kanske om vi alla skulle sakta ned lite på något plan, orealistiskt.
Linnéa Sjöberg var senast aktuell med utställningen ”Smetana Discbrake”, med Hans Andersson, på Fullersta Gård i Huddinge
