En arkitektur av hud. Går det att beskriva Nina Roos senaste målningar så? Deras lena ytor tycks bukta och bågna som vore de gjorda av kroppslig materia. Här och var möts de i hörn och flikar. Eller är det glipor och snitt? ”Risk” kallar hon den svit av enorma bilder som fyller Lunds konsthalls bakre sal. Tillsammans med besläktade ”Crimson (anteckningar)” som hängts längs med ovanvåningens balkonggång formar de en mäktig totalinstallation. Upplevelsen är snudd på klaustrofobisk. Trots det monumentala greppet pockar de på uppmärksamhet med en närgången intimitet. Inför detta hudrosa som slitsas, sväller och mörknar är jag förlorad. Det finns något på en gång kväljande och ljuvt i all denna mättade skönhet.
Och vad väntar egentligen bakom det vi får se? För det är som att Roos hela tiden blockerar sikten, antingen hon går tätt inpå ytan eller målar brottstycken av vinklar och rum. Vi nekas ständigt den distanserade överblicken, tillåts aldrig ha full kontroll. Medvetet höjer hon spänningen tills blicken skärps och sinnena vässas inför varje linje och nyans. Det är förstås ingen slump att utställningen heter ”Betrakta det återhållnas tyngd”.
Som så ofta hjälper Roos ögat att ta fäste i det som går att enkelt känna igen. Nu trär hon kvistar genom ytan, målar dit dem med förvillande precision. Effekten är närmast fysisk, som om de genomborrade mitt eget skinn. Jag kan inte avgöra om de är till för att fästa ihop det som ska läkas, eller om de tvärtom orsakar nya sår och ärr. Ibland har den rosa färgen en milt blånande lyster, andra gånger drar den åt rost likt levrat blod. Det är i de där gränssnitten hon rör sig, mellan omsorg och hot, abstraktion och figuration.
Verksam i Helsingfors har Nina Roos länge hört till Finlands mest uppmärksammade målare, född 1956 i Borgå vid den svenskspråkiga sydkusten. Hennes roll i det svenska konstlivet är närmast lika självklar. Sedan länge knuten Malmö konsthögskola, har hon ställt ut här flitigt genom åren. Sitt definitiva svenska genombrott fick hon med den stora separatutställningen på Malmö konsthall år 2003. Minnet av dess vibrerande energi och lysande kolorism flimrar fortfarande mot mina ögonlock, påminner om att jag aldrig blev färdig med att försöka förstå. Fast är det inte just det som är själva styrkan i hennes måleri? Även i det mest subtila ryms en suggestiv eller våldsam laddning. Närvaron av det som är dolt eller på väg att bryta fram.
Jag kommer att tänka på en yngre målare som Hanna Sjöstrand, utbildad vid just Malmö konsthögskola. I serien ”Bruises” laborerar hon på ett liknande sätt med en oförlöst spänning mellan det måleriskt sköna och det oroande. Men i hennes fall är hotet realiserat. Motiven utgörs av de blåmärken som Sjöstrand fått sedan hon uppmanat konstnärskamrater att slå henne för att lämna sitt avtryck på hennes kropp – precis som deras arbete haft betydelse för hennes konst.
Kanske kan man säga att det finns något både generöst och försåtligt över hur Nina Roos bjuder in betraktaren. Ungefär som lockade hon med löften om skönhet och realism, bara för att sedan låta en förlora fästet i allt utom bildens egen verklighet. Länge har hon till exempel målat snören som illusoriskt löper och spänns genom bilden, ibland förstärkta med någon form av förband. I skärningsfälten där ytor möts får hon färgen att smita över gränsen i tunna diffusa stråk, likt snön som fyker över vägen i skånsk vinterblåst.
Samtidigt är det måleri som kräver en väl avvägd presentation. Det får det också i Lund, där Roos kompositioner fint samspelar med konsthallens arkitektur. För den främre hallen har hon till och med byggt en egen paviljong. I väggar som går i toner av oxblod och bränd orange fäller hon in sina målningar och skapar en tät och rumslig koncentration. Återigen denna pendling mellan storslaget allkonstverk och fordrande intimitet.
Fast jag tycker också om de mer anspråkslösa skisser och teckningar som hon visar en trappa upp. De kan inbegripa ord som kollaps, passage och utsikt. I sin lek med geometriska och arkitektoniska former fungerar de som nycklar eller utkast till målningarnas både mer abstrakta och komplexa bildrum.
Visserligen behövs ingen ritning eller karta för att orientera sig i Nina Roos konstnärskap. En sådan vore knappast heller att lita på. Hennes bildrum är mer av ett inre än yttre slag. Det får huden att bulta och tanken att svikta, medan ögat njuter i fulla drag. För Lunds konsthall är utställningen en fullträff. I all sin lågmäldhet är det ett måleri som utövar en betvingande dragningskraft.
Carolina Söderholm
Foto: Lunds konsthall, Mårtenstorget 3, Lund. Utställningen pågår 6 april – 16 juni 2019
