Dana Sederowsky, stillbild från Special Announcement: A Committee (2016), videoperformance
Beskriv din konst med tre ord: Monoman, repetitiv, dedikerad.
Hur ser din arbetsprocess ut? Jag frigör tid att med jämna mellanrum titta rakt in i en vägg alternativt ut i en rymd, pressar ut information och flöden ur hjärnbarken, antecknar vilt men sakligt lösryckta fraser i strödda olikfärgade anteckningsböcker, reducerar språket tills dess minsta beståndsdel för att maniskt repetera och dekonstruera för att undersöka vad som sker i förskjutningarna, testar muntligt fonologiskt och lingvistiskt hur orden smakar i min mun, vrider och vänder på dem, finner dubbla bottnar i betydelserna. En ytterst kontrollerad arbetsprocess. En saklig process i vilken jag noga ser till att resultatet blir lika delar humoristiskt och absurt. Jag ser resultatet av det verk jag ska producera innan jag gjort det och strävar i arbetet dithän tills jag når fram.
Vad inspireras du av? Ensamhet, repetition, monotoni, övningar, isolering, livets meningslöshet, absurditeter, galenskap, tvångshandlingar, sociala och psykologiska experiment, konceptuella system, regelverk, tjock-tv:n som artefakt, ordböcker, uppslagsverk, teatralitet, uträkningar, vardagens socialisering, pennor, nihilism, Sisyfosmyten, döden, parfym, devisen: allt för konsten, dubbla bottnar, dechiffrering, instängdhet, det handskrivna ordet, monologer, det obegripliga, det monumentala, perfektionism, judendomen, manifest, offentliga tal och en metronom för att nämna några saker.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Inga bilder. Istället en nedriven tapet. Ljudet i min ateljé däremot är ljudet av en metronom som jag använder som bakgrund för att rytmiskt mata fram mina videomonologer och arbeta lika noga med musikaliteten i framförandet som innehållet. Objekt i min ateljé som jag har omkring mig är bland annat huvudet av ett skelett som hånler åt mig, tjock-tv apparater i små format och min artist´s book: monotony repetition practice med dess innanmäte utfälld: en leporello som mäter 11 meter handskriven text med samma tre återkommande fraser.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Jag låter mig inte inspireras så mycket av andras konstverk. Jag har en måhända naiv tro på att om jag endast använder mig själv, mitt eget ansikte och kropp och egna ord, kan ingen annan konstnär göra just exakt det. Det är viktigt för mig att behålla den inställningen för att inte ge upp innan jag börjat.
Men om ni insisterar kan jag nämna att jag uppskattar Roman Opalkas ändlösa envishet, Elfriede Jelineks ordflöden, Samuel Becketts absurdistiska språklekar, Michael Hanekes direkta ifrågasättande till publiken, Bruce Naumans ensamarbetande studier i sin ateljé, Roy Anderssons avgrundshumor, Paul McCarthys egensinne, Marina Abramovićs tidiga prövningar och Jenny Holzers projektioner med text.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Paul McCarthys video Painter (1995).
Vad är konst till för? Att öppna människans ögon för livet självt.
Vad är konst inte till för? Att (enkom) försköna världen.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Att tala mer om och att se på samtidskonst, tidigt i livet och att fortsätta med det.
Dana Sederowsky är just nu aktuell i grupputställningen Stories of Belonging – Swedish Contemporary Art på Tartmus, Tartu Art Museum i Estland. Hennes senaste separatutställning ART ABOVE ALL visades på Dunkers kulturhus i Helsingborg 2017
