Jag kan förstå vad curatorn Fredrik Liew menar när han i invigningstalet säger att Evert Lundquists konstnärskap i allmänhet tillskrivs de eviga värdena. Men egentligen kan jag inte påstå att jag någonsin tänkt så själv. Hans bilder är ovanligt uttrycksfulla, nästan laddade, och jag minns att jag som konststuderande både beundrade känslan och enkelheten i hans måleri och nästan värjde mig mot de brutalt tjocka färglagren.
Allt i Lundquists bilder verkar subjektivt tolkat. Till exempel i målningen ”Yxan” från 1974, där både yxan, kubben och bakgrunden verkar vara delar av ett och samma subjekt. Han tolkar himlen, han tolkar yxan och han tolkar kubben med samma subjektiva inlevelse och medkännande, det är svårt att säga vilken del av bilden som bär huvudrollen. Det är som att han har drabbats av hela motivet, tolkat det med hela sin person och för vidare den känslan till betraktaren. Som att han personligen talar till betraktaren personligen.
Evert Lundquist verkar kunna hoppa mellan färgskalorna. Ibland har målningarna en ockra-, krapp- och umbraskala, ibland pastelliga nyanser och ibland gråskala. I de äldre målningarna finns en sorts hudfärgsfärg och underton av umbra kombinerat med ett väldigt fysiskt och tjockt färgarbete vilket ger en tredimensionell upplevelse som att en kropp nästan är på väg ut ur bilden. Och han verkar, precis som målaren Mamma Andersson, använda svart färg som annars sällan används av ”målar-målare”. Ofta har konstnärer en färgskala, den kanske förändras något från målning till målning, exempelvis en färg ersätts eller tas bort, men i grunden är färgskalan densamma. Lundquist verkar ha vandrat mellan färgskalor, kanske i perioder. Men oavsett vilka färger han använder så får han alltid färgen att beskriva ljus eller frånvaro av ljus.
De yngre målningarna ter sig oroligare och mer rastlösa medan formerna i de äldre målningarna är fast utmejslade, ibland mörka men inte nödvändigtvis svårmodiga, bara väldigt subjektiva. Att han som ung hade ett intresse för expressionismen syns i bilder som ”Skörden” (1938), ”Jardin du Luxembourg” (1933-34) och ”Kvinnorna vid brunnen” (1938) där konturer, överdrivna och utdragna former och kontraster dominerar på liknande sätt som i det expressionistiska måleriet.
En annan sak som slår mig på Moderna museets utställning med Lundquists målningar är att jag plötsligt kan se referenser till konstnärer jag inte tidigare kopplat samman honom med. Bakåt kommer jag att tänka på expressionister som Soutine, van Gogh och Munch och framåt i tiden, bland våra samtida konstnärer, dyker det upp kopplingar till exempelvis Martin Gustavssons ”Wrath of God” svit och även Rita Lundkvists rena ytor med mycket vitt i och med spridda figurer utplacerade. Till en del tror jag att det beror på de nya inramningarna som Moderna museet försett bilderna med. Det kanske var ett bra drag. När de vackra men tunga guldramarna är borta öppnas upp för nya och yngre tolkningsmöjligheter.
Adress: Exercisplan, Skeppsholmen
Utställningen pågår under perioden 16/1 – 11/4
Maria Johansson (text), Moderna Museet (foto)
