Dan Wolgers uthålliga nödvändigheter

Uthållighet är fundamentet i Dan Wolgers konstnärskap. Uthållighet i okunskap och förutsättningslöshet. Uthärdar inte konstnären detta går, menar han, konstnärskapet förlorat, blir kunnigt, duktigt och snitsigt. Men startmotor för arbetet är en inre känsla av angelägenhet, nödvändighet. ”Detta måste uträttas.” Och uppdraget blir Wolgers.

Vad är då angeläget? ”Det är samma hela tiden.” Själv är han fortfarande förbluffad över detta. Och att alla verk hänger ihop. Inte uttänkt, ingen metod, möjligen kommissarie Maigrets – intuition. Och vad gör Wolgers?

”Tänker jag inte på det vet jag vad det är. Men tänker jag, då vet jag inte.” När vi för 25 år sedan senast samtalade, talade han om arbetet som ”fritt svävande verksamhet”. Inte olikt barnets fria, associativa lek. Och ungefär så har han fortsatt. ”Det brukar komma, om man väntar.”

En mild, lite galen humor är genomgående. Verken överrumplar med en känsla vibrerande mellan Ahaaa och Haha! Men i början av 90-talet klassades Wolgers som konstprovokatör. Bemöttes med rubriker och gapflabb. Dåden bestod i att han 1991 uppdrog åt en reklambyrå att fritt utforma sin utställning. 1992 satte han sitt namn och nummer på telefonkatalogens omslag. Ställde in sin skitiga bil i en monter på Stockholm Art Fair. Vid utställningen Se människan stal han Liljevalchs bänkar och sålde på auktion. Dömdes, ramade in det oöppnade kuvertet med domen och sålde. Skratt och gråt väckte dock utställningen 1993 av defekta, rea-leksaker med lakoniska prislappar, som hundvalpens ”saknar öra” eller ”ful kartong”.

Men 1995 var det slut på friåkningen i hans namn. Han ville bort från allt hallå, som aldrig varit avsikten med verken. Utställningen Här slutar allmän väg bröt med detta. Skylten är inte motivet i verket. Ramen är motivet. En remsa landskap. Skylten skymmer motivet. Precis som reaktionerna ställt sig emellan honom och betraktaren. Hindrade honom i ateljén från att göra ”det nödvändiga”. Och som nyutnämnd professor på Mejan ville han inte ha reaktionerna emellan sig och eleverna.  

Spikrak är inte Wolgers yttre väg till konsten. Flera år arbetade han med barn, funderade på fritidsledare. En dag insåg han att han hade roligare än barnen. Relationen var asymmetrisk. Slutade tvärt och sökte till Nyckelviksskolan. Intresset för brukskonst, kunde leda till snickare eller möbelformgivare. Generat såg han sedan att skeden blev ledad och obrukbar. Kort sagt – det blev skulpturer. ”Jag ville. Men händerna ville inte.” En snäll lärare sa du ska nog gå Mejan. Sökte till skulptur, kom in på måleri. En av många paradoxer i Wolgers liv och verk.

Trodde att på målerilinjen målas det. ”Jag är soldat. Laglydig.” Förklarar Wolgers, som varken vill eller kan måla. Drabbad som av blixten insåg han plötsligt att ”ingen sagt åt mig att måla, det var självpåtaget”. Dagen efter gjorde han det självavstängande objektet Låda, 1981 (överst). Verket markerar en startpunkt och utgör ett signum för hela konstnärskapet. I rasande fart gjorde han trettiotalet verk och hyrde ett kollektivgalleri för sin första separatutställning.

Tur säger han idag om att han kom in på fel linje. ”Jag hörde aldrig hemma någonstans.” Blev fri. Tur att han blev konstnär. ”Vad skulle jag annars gjort?” Tur att han fick Hans Viksten som lärare. Han förstod inte vad Wolgers gjorde, men sa: ”Fortsätt.”

-Du fick bekräftelse…

”En vän!” Tur att Pontus Hultén och han fann varandra. Andra viktiga män i livet är Bellman och Sergel. Alla finns på bild i ateljén. Bellman mötte han redan som liten. Han verkade vänlig, skrev om livet och var likt 5-årige Dan en flanör i Stockholm. Sergel saknar likt Bellman inställsam förfining. Sergel gör händer grova ”som blomkålshuvuden”, likt Bror Hjorths, också en favorit.

Den yttre vägen till konsten må ha varit krokig. Men i den inre, psykiska världen pekar lodet spikrakt ner i barndomen. Mamman tog med honom till Moderna Museet. Satte Dan på sisalmattan i exercishallen. Och gick runt för sig själv. ”Där fann hon ro. Och då gjorde jag det också.” Inom sig bevarade han minnet av något fantastiskt, en känsla av att höra hemma. Efter att ha grävt i livets överlagringar fick han fatt på vad den speciella atmosfären gömde. ”Konstnärerna såg jag som ställföreträdande föräldrar. Jag kände en väldig värme för människorna bakom verken, precis som med Bellman.” Och besökarna uppfattade han som ställföreträdande syskon. 

Då var Moderna Museets första rum direkt och vidöppet för konsten. ”Det var som att komma in i en kyrka och avgörande för mitt omedvetna behov av konst.” Familjen bodde också högst uppe på Mariaberget på Södermalm i Stockholm med vid utsikt åt alla håll. ”Det sätter sig i kroppen.” Närheten till horisonten och existensens öppna gränser har också satt sig i hans verk. Och i den paradoxala känslan av att vara ”en liten lort, men en del av världen”.

Redan som femåring lärde han sig läsa. Det öppnade världen. På skyltar stod att ”barn under sju år” åkte spårvagn, färja och gick in gratis på museer. Den lille flanören, van att klara sig själv, tog det ad notam. Men jätteledsen slutade den laglydige soldaten med detta när han fyllde sju!

Första utställningen utformade Wolgers som en kyrksal. Och religiösa teman återkommer i verken. Religion, humor eller sex, såg han i yngre dar som en kungsväg till människans medvetande. Ett tydligt minne har direkt bäring på konkret religiositet. Småsyskonen skulle döpas. Och så ock den odöpte fyraårige Dan. Prästen vinkade fram honom. Van att klara sig själv hävde Dan sig upp på dopfunten som på en dricksfontän. ”Det var vardagsmat för mig.” Men prästen hade gjort en trappa till honom. ”Splitterny i doftande furu att träda upp på. Fantastiskt. Vilken överraskning, som att träda in på MM. Det sitter fortfarande i mig. Har aldrig blivit så paff.” Här fanns någon som såg vad som ”var nödvändigt”. Troende är han inte, men var intresserad av skolans kristendom. Visste att Jesus inte levt. Men imponerades av humanismen och allt han hann med i sitt korta liv.

”Det var i min föreställningsvärld ofattbart att Jesus blev 30 år mellan jul och påsk. Han tog itu med saker. Gjorde det som behövdes. Någon man kunde lita på.” Det sista säger han ofta. ”Ja, det behöver man väl, någon att lita på…”

I flera verk har Wolgers gestaltat terapirum. Och aldrig hemlighållit att han gått i psykoanalys. Men analysen har inte underlättat det konstnärliga arbetet. ”Snarare gjort det tyngre. Det går inte att komma undan med vad som helst. Jag har liksom blivit blästrad.” Allt löst har blåsts bort, ”blivit naken”. Blästrad kände han sig också åren före Här slutar allmän väg.

Wolgers hävdar att allt är samma sak. Men i serien Nattfiskare, 2007 finns ett tillägg. Öppet fiskar han i den inre rymden. Verken balanserar mellan bråddjup och poesi. Blytunga klocklod hänger i blomstjälkar som hotas att dras ned. Men 17 objekt utan namn? Nej, vernissagenatten skrev han halvmedvetet mellan dröm och vaka haikudikter till verkslista. ”Himlavalvets rymd / välvs mellan mig och intet / Över dröm i blom.” Och han tillstår: ”Ja, de är nog öppnare, mer avslöjande, nakna.”

Självporträtt eller kanske brottningen mellan Dan och Wolgers återkommer ständigt. I första utställningen skrevs initialerna på golvet. I senaste figurinen går namnet att läsa i spegeln som ersätter den ena figurens huvud. Den skitiga bilen i mässmontern är egentligen också ett självporträtt. Men det insåg han inte då. Wolgers texter om verken är korta och pregnanta. ”Rymmer mig”, skrev han om bilen. En tidig nattfiskare.  

2017 visade Wolgers, en serie inramade speglar. Utställningen A-O är besläktad med Här slutar allmän väg. ”Man ser sig själv eller så ser man inte sig själv.” Temat var: ”Konsten visar en människa som betraktar sig själv.”

Dan Wolgers verkar i det mänskliga mellanrummet. Försöker fånga det ”outsägliga”. Gör det med ett anslag av ”matter of fact”. Spetsat med poesi. Materialiserar, visualiserar och gör konkreta översättningar av mänskliga föreställningar, tankar, upplevelser, begrepp. Understryker, visar upp eller går på tvärs. Med en skarp enkelhet, barnaklar logik.

Läraren Wolgers uppmanade eleverna att skaffa egna verktyg. ”Viktigast med egna verktyg är att man kan låna ut dem.” Dan Wolgers gör alltid själv allt på egen hand. Lånar inte.

Annika Nordin

Utskriftsvänlig version