Artificiell intelligens (AI) och forskning är en påtaglig trend i den samtida konsten. Jag skulle inte bli överraskad om AI eller något liknande blir temat för Documenta 15 2022. Utställningen Low Form, Imaginaries and Visions in the Age of Artificial Intelligence på Maxxi i Rom placerar sig alltså mitt i samtiden. Det gör som bekant också Zaha Hadids böljande museiarkitektur som är typisk för en generation arkitekter som utvecklats i kapp med de datoriserade ritprogrammen. Man skulle därför kunna betrakta Maxxis arkitektur som en aspekt på utställningen, även om det inte är tänkt så.
Low Form är en utställning där det curatoriska konceptet dominerar och konstverkens uppgift är att ge temat mening. Detta slags lovvärda undersökningar härbärgerar dock ofta ett par problem som är svåra att bemästra: dels ett slags enahanda formalism, dels att konstverken blir till representanter i en exempelsamling och får svårt att leva ett eget liv. Men det är barnsjukdomar som hör nya konstnärliga tekniker till.
Utställningens konstnärer omtalas som framstående ”konstnärliga forskare” vilket kanske överanstränger begreppet en aning. Hursomhelst finns det här några tydliga konstnärliga strategier. En går ut på att använda befintliga digitala tekniker för att producera konstnärliga verk, som Luca Trevisani som 3D-printat påfågelsfjädrar. En annan går ut på att modifiera existerande system och funktioner, som Zach Blas’ och Jemima Wymans som har dekonstruerat och omprogrammerat Tay, en chatbot som Windows övergav häromåret sedan den blivit hackad. Det gäller också Cheyney Thompson som omvandlar information från börsanalyser till målningar.
Många av utställningens verk är en aning konceptuellt valhänta i sammanhanget och idéerna är inte alltid helt nya. Apropå Thompsons verk tänker jag på ett tjugo år gammalt verk, Ola Pehrsons Yucca Invest Trading Plant (1999), där en yuccapalms elektriska impulser var kopplad mot internet och handlade på börsen. Flera av utställningens verk berör egentligen inte AI, som avser intelligenta artificiella system med något slags autonom existens och inte internetbaserade eller digitala konstprojekt i största allmänhet. Om man ser till de avancerade experiment som utförs inom den professionella AI-forskningen och dataspelsbranschen så inställer sig vidare frågan vilken konstnärernas uppgift egentligen är i detta sammanhang. Det finns mängder av forskningsprojekt som går mycket längre än vad konsten förmår och som har stora konstnärliga potentialer.
Man har till exempel skapat trovärdiga falska videofilmer genom att manipulera ansiktsrörelser och röster på videoupptagningar av bland andra Obama. På dem kan man se och höra honom säga saker som han aldrig har sagt. Ett annat roligt experiment är ett masterprojekt på Nya Zeeland där forskaren skapat små geléartade robotar, något slags vattenlevande organismer och som är tänkta att i framtiden kunna fungera organiskt, som stöd för havsmiljöer.
Några av författarna i utställningskatalogen försöker inordna detta slags mer eller mindre nya konst i konstens begreppsvärld genom att ansluta sig till trenden att koppla AI till surrealismen och till Freuds begrepp unheimlich (det kusliga), men utan psykoanalytiska förtecken. Poängen är likheterna mellan till synes autonomt digitalt liv och automatiskt måleri och skrift, liksom likheter mellan det omedvetnas landskap och gestalter och det skrämmande i upplevelsen av ett digitalt simulerat organiskt liv. Men frågan är hur produktiv en koppling mellan en modernistisk genre, en uppdaterad Freud och AI egentligen är i dag, när AI är mer av en påtaglig realitet och mindre av en fantasi.
Problematiken blir väl tydlig genom en installation av Anna Uddenberg, Pockets Obese, en av hennes stol-kroppskulpturer i en rumslighet av glasväggar med rinnande vatten som kylfönster på en gammal fiskaffär. Det är förstås roligt att få se ett bra verk av Uddenberg på Maxxi, men lite trist att det har till primär uppgift att signalera surrealism och i övrigt knappast hör hemma i AI-temat.
Jämte Low Form visades African Metropolis. An Imaginary City på Maxxi, en utställning som var en översikt över afrikansk samtidskonst och handlade om staden som en mötesplats för olika slags erfarenheter, för tradition och samtid. Utställningarna överlappade endast varandra i två veckor och detta faktum gör mig närapå gråtfärdig. Om dessa båda omfattande och ambitiösa utställningar hade satts i dialog med varandra på ett genomtänkt sätt hade något ovanligt intressant kunnat inträffa.
Ta till exempel Sarah Waiswas Ballet in Kibera, ett komplext verk som är både poetiskt och utmanande. Det utgörs av en kort serie projicerade svartvita fotografier där Waiswa simulerat en skola i klassisk balett för barn i Kibera i Kenya, Afrikas största slumområde med mellan en halv och en miljon invånare. Waiswa intresserar sig för mötet mellan denna vita, europeiska konstform med rötter i Italiens renässans och de svarta barnens liv i slummen, men vill också gestalta en möjlighet för dem att överskrida de gränser som politiken, ekonomin, historien och den rena otur som förkrymper möjligheterna för dem att utveckla sina liv.
Man kan förstås diskutera barnens roll i det hela, men i sammanhanget är det väsentliga hur detta svartvita fotografi av barnens analoga, men simulerade gestaltningar av en fantasi om ett annat liv, hade kunnat utmana de digitala och förhållandevis begränsade fantasierna i utställningen på samma våningsplan.
African Metropolis väcker på så vis också politiska frågor om på vilket sätt den AI-värld som gestaltas i utställningsrummen bredvid berör dessa dansande barn, i den verkliga verkligheten. Begreppet ”Imaginary” finns i båda utställningstitlarna och det är knappast en tillfällighet, men curatorerna på Maxxi har inte lyckats få till ett verkligt möte mellan dessa skilda världar, förutom här, i denna text.
Andreas Gedin
Foto: Maxxi, Via Guido Reni, 4 A, Rom. Utställningen pågår 20 oktober 2018 – 24 februari 2019