Ett fält av små figurer breder ut sig på bordet. Rad på rad av färgade gipsobjekt, närmast oräkneliga. Gruppen formar sig till en svärm av sargade och fläckade gestalter där alla också är individer, varianter av sig själva. Och den enskilde samtidigt en stolt medlem av en större samhörighet. Kollektivet som en plats att gömma sig på? Där man visar upp och glömmer sig själv?
Betraktar man Kerstin Hanssons figurer var och en ser man att deras personliga levnadsöden är gestaltade med en detaljrikedom – och med en underbart hängiven kärlek för det avvikande – som annars riskerar att sjunka in i den brokiga helheten. Utväxter och abnorma formtillskott tillhör snarare vanligheterna än undantagen.
Fram träder tomtar och troll, fantasiväsen och alldeles verklighetstrogna kvinnokroppar. Lemlästade och ändå i helfigur. Deformerade, men alltid med ett leende. Här finns ett skrämmande misspass.
På ett bord ligger en samling mer abstrakta kroppar, likt skulpturala gjutformar i olika klara monokroma toner. Och i ett material med en större genomsiktlighet. En annan gren av kroppsbygget, ett berättande kring samma tema.
Kerstin Hansson arbetade med sina gipsfigurer under lång tid, och långt innan det blev inne med figuriner. Jag såg dem första gången i Mamma Anderssons fascinerande ”Stargazer” på Sven-Harrys för några år sedan. Presentationen på Konstakademien är en minnesutställning – samtidigt befriande och hemsk, både härlig och förfärlig. Den innehåller såväl humor som en frustande melankoli. Figurerna uttrycker en oändlig sorg, men också en munter levnadsglädje. Kanske hör det till typen, Hansson utnyttjade skickligt genrens sentimentala uttryck.
Figurerna är upphettade, liksom antända. De brinner av en inre glöd, och på samma gång märkta av yttre omständigheter.
Magnus Bons
Foto: Gunilla Sköld Feiler. Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 25 augusti – 30 september 2018