Är Gerhard Richter fågel eller fisk? Flera kritiker har förbryllats över det till synes kameleontiska i konstnärens verk: först svartvit fotorealism, sedan minimalistiska färgkartor, romantiska landskap och till slut abstrakt måleri. Själv är Richter fåordig, om än något mer talför än Warhol. Inte ens när den envise och något fyrkantige Benjamin Buchloh pressar honom i intervju från 1988 lyckas han få ut mer än några spridda och ganska motsägelsefulla statements. Richters identitet glider undan alla binära begrepp: en konst som inte kan definieras som vare sig politisk, konceptuell eller som rent måleri.
Man får helt enkelt själv söka den röda tråden i Richters konst – om det nu finns en sådan. Tillfället ges i den stora utställningen, ”Gerhard Richter. Abstraktion” på Museum Barberini i Potsdam, strax utanför Berlin. Tonvikten ligger på Richters abstrakta måleri; samtidigt menar kuratorerna att gränsen mellan abstraktion och figuration hos Richter är flytande och svår att dra. Om det är riktigt, så har hans tidiga skakande, svartvita fotorealistiska måleri från 60-talet fått alltför lite utrymme. Obalansen kan möjligen förklaras av svårigheten att få låna dessa ikoniska dyrgripar: till exempel ”Bord” från 1962, en målning som baseras på ett fotografi av ett bord och där realismen bryts av ett parti som övermålats i en abstrakt expressionism. På utställningen visas liknande gränsfall mellan realism och abstraktion i ett par tidiga ”Vorhang”, inspirerade av fotoautomaternas grå, veckade draperier.
Redan från början är fotografiet alltså närvarande i Richters måleri, ja, det finns kvar också i de sena abstrakta målningarna som ofta utgår från ett foto, till exempel blow ups av detaljer ur egna målningar. Fotografi och måleri är hos Richter lika sammanflätade som abstraktion och figuration. Som en av Europas verkligt betydande målare har han lämnat avtryck i svensk konst, till exempel hos Ola Billgren och Håkan Rehnberg som båda gick i dialog med Richters konst.
Det är inte helt lätt att komma till rätta med Richters senare abstrakta måleri. En del av målningarna påminner, uppriktigt sagt, om ett slags flott och kitschig ”abstrakt expressionism” som man kan stöta på i den mest krasst kommersiella konsthandeln av låtsaskonst. I ljuset av det tyska vilda 80-talsmåleriet frågade man sig om det handlade om en konceptuell uppvisning av olika ironiskt retoriska grepp. Jag tvivlar på den avsikten och Richter själv förnekar det. Och i det abstrakta flödet kan plötsligt utkristallisera sig enskilda verk med en kraftfull integritet och skönhet.
Jag tänkte att det som till slut förenar Richters alla disparata uttryck är en på en gång mycket sofistikerad och mycket naiv förtrollning av bilden som bild. Fotografiet som föreställer något – dess väsen kan begrundas och avtäckas då det översätts till måleri och möter en subjektiv penselskrift: jag prövar det här… Suddighetens underlighet och kraft. Den föreställande grå bilden som sprängs sönder som pixlar i färgkartornas polykroma beståndsdelar.
Och de stora abstrakta målningarna? De går inte att skilja från arbetsprocessen, själva metoden. Målningen genomgår olika faser av förstörelse och pånyttfödelse. Med en gigantisk rakel, insmetad med färg stryker han ut den underliggande bilden: åh, vad händer om jag gör så här… Och än en gång, och en till tills den ursprungliga planen blir oigenkännlig. Skönhet, identitet, politik, metafysik – who cares? Bilden är ändå vidöppen för associationer. Målningen lever sitt eget liv, ter sig tidvis som en fiende som till slut besegrar och befriar konstnärens tanke.
Peter Cornell
Foto: Helge Mundt/Museum Barberini, Friedrich-Ebert-Str. 115, Potsdam/Berlin. Utställningen pågår 30 juni – 21 oktober 2018
