”Eftersom konstverket inte begränsar sig till att uppta en plats i det objektiva rummet utan transcenderar det genom att däri skapa en ny innebörd, räcker de objektiva begreppen tid, rymd, struktur, färg etc. inte till för att förstå konstverket, för att redovisa dess ’verklighet’.”
Dessa ord kan förefalla självklara, men de är ändå värda att hålla i minnet när man går runt på Moderna Museets utställning Concrete Matters: konkretistiskt orienterad konst från Latinamerika, från 30-tal till 70-tal. De visar också att vi här kommit ganska långt från den ”art concret” som lanserades av holländaren Theo van Doesburg i Paris 1930, och som avvisade såväl det föreställande som det abstraherande. Konstverket skulle inte betyda något utöver sig själv, utan sammanfalla med sitt materiella framträdande. Konkret konst är alltså inte en enda sak, den kan härbärgera mycket skiljaktiga och ibland motstridiga strävanden.
Den citerade passagen ingår i Neokonkret manifest av Ferreira Gullar, publicerat i Rio de Janeiro 1959 och signerat av en hel rad Riobaserade konstnärer. Detta är tveklöst den mest intressanta och tänkvärda texten i den katalog som åtföljer utställningen, som för övrigt har den stora förtjänsten att låta konstnärerna själva komma till tals, via artiklar och manifest som oftast är samtida med verken.
Utställningen är mycket vackert installerad i ett tydligt strukturerat rum, uppdelat av fem tvärställda, fristående väggar med siluetter som fritt anknyter till former i verken. Men trots att flertalet arbeten har sin upprinnelse i en önskan att överskrida det avskilda, ram- eller sockelbundna konstverket, framträder de ändå i detta retrospektiva museisammanhang som en serie individuella och subjektiva kristallisationer.
Här finns dock viktiga skillnader, både vad gäller teoretiska utgångspunkter och konstnärligt gestaltande, även om viljan att lämna det föreställande och illusoriska för det konkreta och påtagliga är gemensam, liksom geometrin och rätlinjigheten. Inom det spanskspråkiga området – Uruguay, Argentina, Venezuela – är tonen i teserna ofta hårdare, underbyggda som de är av en historiematerialistisk samhällssyn, som i en text av Tomás Maldonado från 1946: ”Utrustade med den dialektiska materialismen, Marx, Engels, Lenins och Stalins levande filosofi, som bekräftade och bekräftar våra strävanden, lyckades vi formlera en materialistisk eller konkret estetik.”
Detta återspeglas också i verken, som inte alltid avger någon djupare efterklang. Jesús Rafael Sotos mångskiktade, skiftande visuella gåtor sträcker sig dock alltid bortom ramarna. Och i Gegos svävande ståltrådsmoln kommer all konstruktivistisk renlärighet på skam – men i hennes fall är vi då framme i 1970-tal (ovan th).
I Brasilien förändras klimatet och tonen. I synnerhet i Rio upplevde många konstnärer under 50-talet att det konkretistiska ramverket blivit alltför begränsande. För att återigen citera Neokonkret manifest, är det först ”i den direkta erfarenheten av betraktandet som verket släpper ifrån sig ’meningen’ med sina rytmer och färger”, liksom verket får sitt intresse just ”genom det universum av existentiella betydelser som det på samma gång grundar och uppenbarar”.
Här framträder nu en rad betydande konstnärskap, som ofta utvecklar ett brett spektrum av mycket olikartade uttryck. Lygia Clark kan göra dova, blocklikt konstruerade målningar, men även ett objekt i veckad stålplåt med den förbluffande titeln Kokong (ovan tv), eller en kollapsad geometri i gummi som Studie för mjukt verk. Ännu mer oklassificerbar är Mira Schendel, som aldrig tillhörde någon definierad grupp (th). Hon rör sig mellan delvis föreställande tusch- och kolteckningar, halvt transparenta bokstavskollage och jordigt skimrande målningar, geometriskt uppbyggda men med en atmosfärisk landskapsklang.
Hélio Oiticicas Metascheman är eteriskt uttunnade gouacher, men han gör också monokroma och perforerade målningar och fritt svävande Reliefer i rummet (tv). Och plötsligt står man inför något som mest liknar en upphängd, trasig potatissäck: Parangolé mantel ”Av motgången lever vi”. Men då har han redan tagit steget ut i en konkret verklighet och börjat arbeta med en sambaskola i en favela. Och varför skulle det konkreta egentligen bara vara geometriskt eller rätlinjigt, varför inte lika gärna amorft och formlöst? Allt erfaret färgas ändå av känslor, stämningar och associationer. En konkretion som går utöver det blotta skådandet finns också implicerad i Lygia Papes Skapelsens bok (allra överst), där de sexton kvadratiska ”sidorna” visserligen kan ställas upp som en serie bildobjekt, men också kan fås att interagera och förändras genom ett direkt handhavande.
I ett mindre rum visas även ett urval verk från samma tid, men från en annan periferi – Sverige: Baertling, Bonniér, Rodhe med flera. Det blir ytterligare ett exempel på hur det som kommer från ”centrum” och de stora metropolerna omformas, hur man kan ”fylla det främmande med eget innehåll”, som Joaquín Torres-García skriver i Söderns skola från 1935.
Concrete Matters är en utställning som kräver tid och uppmärksamhet, också därför att man själv utifrån katalogens texter får försöka tillhandahålla den kontext av brådska, iver och höga insatser som inte direkt framträder ur verken. Efter denna ansträngning kan man för en stunds vila och meditation bege sig in i den angränsande sal som rymmer Lygia Papes enastående subtila ljuskatedral Ttéia (th), uppbyggd av tunna, tvinnade trådar, spända i knippen från golv till tak. Materialiserat ljus, saker som är konkreta och det konkreta har betydelse, concrete matters.
John Sundkvist
Foto: Moderna Museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 24 februari – 13 maj 2018