Liftkorgen glider ljudlöst genom luften. Den rör sig högt över marken och jag svävar, liksom avskärmad från omgivningen, med träden nedanför som stora pinnar. Tystnaden och det snöklädda panoramat som breder ut sig under mina fötter gör färden upp till toppen närmast surrealistisk. Väl uppe är utsikten hisnande med alla spetsiga berg som dramatiskt tornar upp sig runt den klassiska alpina skidorten Verbier i Schweiz. Här på 2200 meters höjd finns ett antal utomhusskulpturer gjorda för att stå emot väder och vind, men flera av dem sticker endast upp en bit ovanför snön. Den har fallit i ovanligt riklig mängd i år, sägs det.
De platsspecifika skulpturerna känns onekligen lite fjuttiga i den storslagna miljön. Ändå har den schweiziska akitektduon Gramazio Kohler, som bjudits in av Verbier 3-D Foundation, gjort ett gott försök med sin ”Interference Cube” (2003, ovan). En enkel fyrkant av betong med en insida präglad i ett sfäriskt reliefmönster – lite som en blandning av ljudvågor och träådring. Men hur ska konsten på allvar kunna tävla mot naturen här?
I Verbier pågick nyligen konferensen Verbier Art Summit (VAS) under några hektiska dagar. För andra året samlas här ett antal konstnärer och curatorer från konstvärldens absoluta toppskikt tillsammans med författare, kritiker och vetenskapsmän för korta offentliga föreläsningar och informella diskussioner. De senare endast i kretsen av VAS grundare och beskyddare – alltså de som pytsat in pengarna.
Temat i år är ”More than Real. Art in the Digital Age” och har satts samman av Daniel Birnbaum, inbjuden av VAS initiativtagare Anneliek Sijbrandij. Birnbaum ville diskutera hur digitala tekniker som virtual och augmented reality (VR och AR) förändrar konsten, och vice versa. Hur påverkas vi som sociala varelser genom närvaron av artificiell intelligens? Och möjliggör den nya tekniken konstverk vars existens tidigare varit otänkbara?
Den som trodde att tekniken skulle föra med sig en euforisk känsla, är nog fel ute. Visst finns det en uttalad vilja och ett stort intresse att försöka förstå teknikens premisser, från både konstnärer och curatorer, men åtminstone i denna grupp råder snarare en utbredd känsla av sorg och saknad. Något betydelsefullt har gått förlorat, och det symboliseras kanske tydligast genom våra kroppars frånvaro i den digitala verkligheten.
Men den avsaknaden kan också vara en befrielse. Det menade i alla fall (kult)författaren Douglas Coupland i sitt samtal med Birnbaum. Där levererade Coupland flera ironiska one-liners i stil med att ”böcker är överskattade och en passerad teknik som snart är utbytt” och ”är det någon som kommer ihåg hur vår hjärna fungerade före internet?”
Coupland beskrev VR som ett självupptaget och autistiskt medium. Det slår på vår reptilhjärna och mest används för verklighetsflykt. På 60-talet fanns möjligen en teknikoptimism, men nu är det pengarna som styr. Coupland framstod som något av en pessimistiskt tillåtande filosof för det digitala tillståndet. Han tyckte vi skulle studera medieteoretikern Marshall McLuhan som antagligen hade svaret på hur VR förändrar oss redan innan tekniken ens var uppfunnen.
Videokonstnären Ed Atkins, som vi nyligen visades i Modernas samlingsutställning ”The New Human”, var annars den som starkast gestaltade den rådande tekniska dystopin. I sitt mässande framförande – närmast en performance – staplade han i ett högt tempo filosofiska begrepp och tekniska modeord. Atkins föreläsning kommer kanske bättre till sin rätt i den antologi som produceras i efterhand.
Curatorn Susanne Pfeffer menade att gränsen mellan subjekt och objekt slutligen brakat samman i och med post-internet konsten. Pfeffer har undersökt det ”posthumana” fältet i en trio utställningar på Fridericianum i Kassel, där flera av konstnärerna som föreläste under VAS ingick. Exempelvis Anicka Yi, som berättade om sina tekniskt avancerade dioramor med levande myror och bakterier, och Pamela Rosencrantz, som beskrev hur hon använder terra preta i sin konst. Det är en mycket bördig mylla från Amazonas regnskogar som för över tusen år sedan skapades av urinvånarna med hjälp av träkol. Odlingsformen lyfts nu fram som en möjlig lösning på klimatproblemen. Inblickarna i deras verksamhet gav mersmak.
Mest positiva och entusiastiska var nog ändå Dado Valentic, avancerad filmanimatör, och Olafur Eliassson, som berättade om sitt samarbete kring ett nytt VR-konstverk. Till skillnad från andra verk ska det i deras vara möjligt att möta och interagera med andra. Kanske en lösning på den existentiella isolering som vi hört så mycket om under VAS?
Till sist fick jag ändå själv på mig en VR-hjälm och kunde pröva hur det är att flyta runt i en sömlös digital bild. Dsl collection är ett helt digitalt museum som presenterade sin samling av kinesiskt samtidskonst. Det var lite obekvämt och ovant, men jag kunde ändå förflytta mig inne i deras virtuella hus, där konstverken i närbild faktiskt såg rätt pixliga ut. Tekniken är helt enkelt inte riktigt där ännu.
Då gav nog liftturen mig en mer omslutande och öververklig känsla.
Magnus Bons
Verbier Art Summit pågick 18-20 januari 2018 i Verbier, Schweiz