Den nya konstnärsdrivna konsthallen Kohta – ett finskt ord som betyder både ”plats” och ”snart” – vill friskt blanda olika generationer, områden och kulturer och strävar efter jämlikhet. Utställningarna ska visa världen som den är och som man vill att den ska vara, enligt kuratorn Anders Kreuger som är en av initiativtagarna till konsthallen, tillsammans med konstnärerna Martti Aiha, Thomas Nyqvist, Nina Roos, Hans Rosenström och Magdalena Åberg samt filmaren Richard Misek. Man har velat skapa ett nytt utställningsrum i Helsingfors och känner ett starkt behov av att föra in konst som inte vistas i Finland tidigare.
Både mindre kända och kända konstnärer ska få rum. Man kommer att ordna fem till sex utställningar om året, med konstnärer som väljs direkt av konsthallen. Bland kommande namn märks samiska Britta Marakatt-Labba, australiska Simryn Gill, ryska Olga Tjernysjova, tjetjeniske Alan Gaisumon och Algirdas Šeškus från Litauen. Även Astrid Svangren och Maria Hedlund, samt Martti Aiha från Finland finns med på utställningslistan.
Konsthallens två stora rum har högt till tak och ligger i Fiskehamnen i en före detta tvålfabrik. Man öppnar med att visa två performance-inriktade konstnärer – Juha Pekka Matias Laakkonen och Donna Kukama. Trettiofemåriga Laakkonens verk är ofta rester av ett agerande, de är förgängliga och inbegripna i en tidsprocess. Alldeles utanför konsthallens entré ligger hans stora fällda tall. Den är uppseendeväckande med kvarliggande kvistar och spån runtomkring. I trädets ända har Laakkonen valt att karva fram en prydlig rund form.
Titeln Osan otto är finska för ”att ta en del” eller, om orden skrivs ihop, ”deltagande”, ett ord som också kan användas i kondoleansbrev. Verket är tredelat och fortsätter inne i konsthallen. Ett rundat fat, som uppstått av karvandet, har placerats på en liten, skör pyramid av spånrester från det nedsågade trädet. Det hela står och balanserar mitt på golvet i den stora salen. Grunden är med andra ord mycket ostabil och runtomkring i den stora salen råder tomhet. Allt är noga tillvarataget och kan tänkas framstå som ett slags meditation över hållbarhet, miljö och form. I detta finns en holistisk tanke om att trädet ska kunna föras tillbaka till sin ursprungliga plats.
I pressmeddelandet hävdas det att Laakkonen ”har delat sitt träd – ett träd vilket som helst som står för Världsträdet eller Livets träd – i tre delar, som står för verbsystemets tempusformer och samtidigt för den schamanistiska världsordningens nivåer: stubben/dåtiden/underjorden; fatet/nutiden/den synliga världen; stammen/framtiden/himlen.”
Jag finner det stimulerande att Laakkonen i stället för en konkret skulptur visar materialet som en händelse, men det hela förefaller samtidigt stumt; förhållandet mellan idé och gestaltning står inte i balans. Jag har svårt att gripas och verket fyller inte ut den stora plats det fått i rummet. Man kan förstås hävda att tomheten ger rymd för tankar och möjligheter, speciellt eftersom detta är en öppningsutställning. Men kanske hade Laakkonens verk öppnats upp mera om man visat flera verk ur hans produktion. Nu förefaller det aningen abrupt med spånhögen mitt på golvet.
I det andra rummet visas ett videoverk av sydafrikanska Donna Kukama. Hon har fått sin konstutbildning i Schweiz, men arbetar ofta mycket platsspecifikt utifrån sitt ursprung. Videoverket skildrar en performance som hon gjorde i Kenya 2008 då hon var 27 år gammal. Hon står vänd mot publiken och målar sina läppar med rött läppstift. Men det urartar snart till att hon målar hela ansiktet och sina handflator röda. Och till slut står hon likt ett stelt monument med blodrött ansikte och händerna öppna. Detta verk kan tolkas på många olika sätt, men formas av sin kontext.
Allt händer nämligen på ett öppet fält i Nairobi, medan folk håller på att lämna ett möte till minnet av Mau Mau-upproret mot Kenyas brittiska kolonisatörer. Tiotusentals dog i detta blodbad på 1950-talet. Kukama har genom sina perfomance belyst kontroversiella händelser i historien och konsthallen har inbjudit henne att genomföra ett nytt projekt i Helsingfors nästa år.
Överlag anser jag att de olika verken i utställningen bildar en dialog i tid och rum som innehåller både kontraster och samband. Det är intressant att uppleva deras olika former av alternativa monument.
Camilla Granbacka
Foto: Jussi Tiainen, Juha Pekka Matias Laakkonen, Justus Kyalo/Kohta, Verkstadsgatan 2b, Helsingfors. Utställningen pågår 16 november – 22 december 2017
