En man voltar över taggtrådsstängslet och landar i gräset, bara för att fortsätta rappa mot kameran. Bakom honom forcerar män, kvinnor och barn staketet. Till hiphopmusikens beats rör de sig över minfält, gränsbevakningar och skogsvägar. I verket ”Homeland” förvandlar den turkiske konstnären Halil Altındere flykten till pulserande musikvideo (th).
På Moderna Museet i Malmö blir jag sittande som hypnotiserad av hans samarbete med den syriske rapparen och aktivisten Abu Hajar. Humor mixas med smärtsam realism när de gestaltar exilens och asylens desperation och hopp. Trots sitt lättsamt medryckande anslag, hör verket till de tyngsta på utställningen ”Public Movement: om konst, dans och politik”.
Här samlas svenska och internationella konstnärer som intresserar sig för kroppars rörelse, främst i det offentliga. Ganska omgående står det klart att inte mycket behövs för att skapa osäkerhet eller provokation. Medan etablerade former av lek, förflyttning och träning går an, dras gränsen inte sällan vid dansen. När videoverket ”Paralyzed” börjar sitter Klara Lidén snällt i tunnelbanevagnen (tv). Sekunderna efter ger hon sig hän i vild dans, snurrar kring ledstänger och studsar upp på bagagehyllan – allt till medpassagerarnas förstummade blickar.
Ofrånkomligen sticker mina associationer iväg till NUG:s videoverk ”Territorial Pissing” från 2008, där den dåvarande Konstfackstudenten sprejade graffiti över tunnelbanevagnens interiör. Men till skillnad från hans skandalomsusade aktion lämnar Lidéns inga bestående spår. I det ögonblick dansen upphör återgår allt till det normala. Och ändå har allt för en kort stund välts över ända.
Det är denna rörelsens omvälvande potential som utställningens verk kretsar kring, vare sig de är lågmält subversiva eller kaxigt explosiva. På olika sätt närmar de sig frågor om makt och motstånd, vem som intar det offentliga rummet och under vilka förutsättningar. Men istället för att rikta blicken mot demonstrationståg och militärmarscher lyfts dansens radikala kraft fram.
Ett av de mest intressanta bidragen står tyske Oliver Herring för (tv). Inbjuden av kollegor som ville skapa kontakt med invånarna i en sliten stadsdel av Philadelphia, där de liksom allt fler konstnärer skaffat ateljé, skapade han en koreografi för gatan. Improviserad och lekfull engagerade den såväl konstnärer som boende och förbipasserande, vuxna som barn.
Här finns ett släktskap med sextiotalets situationistiska rörelse som ville bryta samhällets strukturer och hierarkier genom improviserade aktioner i stadsrummet. En viktig inspiration utgjorde den nederländska kulturhistorikern Johan Huizingas tankar om Homo Ludens, den lekande människan. I den sevärda utställning om situationismens skandinaviska utbrytare som i vinter visas på Kristianstads konsthall finns gott om exempel på hur dansen och leken var centrala för de experimentella happenings och gatufester, som långt senare fick en uppföljning i 2000-talets Reclaim the street-rörelse.
Men som ”Public Movement” visar, var situationisterna inte ensamma om att göra dansen till en politisk handling. Conny Karlsson Lundgren letar sig bakåt i arkiven och bygger en spännande installation kring de danska Bøsseaktivisternas kamp för homosexuellas rättigheter. I protest mot en lag från 1683 som förbjöd samkönade par att dansa tillsammans offentligt, genomförde gruppen sex dansaktioner i det tidiga 1970-talets Danmark. Karlsson Lundgren har i samarbete med Skånes Dansteater återskapat några av danserna, här visade som videoverk.
Fast ibland krävs inga stora gester. I cypriotiska Maria Hassabis arbete rör sig dansarna knappt märkbart, liggande på golvet eller marken (th). I somras snubblade jag nästan över dem på Documenta i Kassel, medan det här visas en filmad dokumentation av en tidigare performance i ett urbant rekreationsområde. Likväl fängslar dansarna med sin oväntade närvaro och sitt långsamma tempo, i skarp kontrast till livet som fortgår runtomkring.
De många videoverken kräver tid, och skapar också viss distans till temat. Snarare än att äga rum här och nu, tenderar rörelsen att bli något som redan hänt, utförd av andra. Klokt nog bryts betraktarrollens passivitet genom ett fullspäckat program av performances och workshops där också rummet och publiken aktiveras.
När jag lämnar utställningen känns kroppen både trögare och lättare. Även de enklaste gester tycks mättade med betydelse, medan den energi och skärpa som präglar många av verken får stegen att fjädra.
Carolina Söderholm
Foto: Fred Dott (Maria Hassabi), Moderna Museet Malmö, Ola Billgrens plats 2-4, Malmö. Utställningen pågår 1 oktober 2017 – 18 februari 2018
