Återhållet allvar i gränslandet nordiskt vemod har präglat fotografen Elina Brotherus bildvärld sedan debuten i slutet av 90-talet. Med kameran som verktyg och människokroppen som tecken utforskar hon existensen. Avkodar konsthistorien, sätter visuellt fokus på färg och form. Och sammantvinnar allt med en självbiografisk undertråd.
Men i utställningen The Baldessari Assignments på Norrtälje konsthall överraskar Elina Brotherus med aldrig tidigare visade verk, ett tjugotal foton och sex videor. En lekfull konstnär har gett sig strama direktiv som spräcker allvaret och släpper loss något av ett fniss i en helt ny riktning.
Brotherus, utbildad i Helsingfors men verksam i såväl Finland som Frankrike, har liknat fotograferandet vid ett planlöst strosande på loppis fram till fyndet. Men efter 20 år med sig själv både bakom och framför kameran, och alla fyndiga poser prövade, uppstod frågan: Vad göra framför kameran?
I somras visades Elina Brotherus i vad som kom att bli Mindepartementets sista utställning. Två verk där antydde ett svar. Barndomens pianoövningar och ordboksöversättning av tempoanvisningar hade omvandlats till en mäktig fris om ett fyrtiotal bilder, Large de vue. Hyllning till Erik Satie. Än tydligare var svaret i verket Mirror Piece, byggt på en notering av den japanska fluxuskonstnären Mieko Shiemo: Stå på en strand titta i en spegel och gå ut i vattnet. Sagt och gjort. Men mötet 2012 med John Baldessaris konstidéer från 1970-talet för håglösa studenter gav den avgörande knuffen.
En inspirerande mix av Baldessari, dadaism och fluxus och inte minst 1960-talets svenske pionjär Bengt af Klintberg pumpar nu in ny energi, lek, lust och slump i verken. De konstnärliga riktningarnas strikt formulerade instruktioner – konstidéer, ”event scores”, händelser, uppdrag, partitur – har befriat kreativiteten. Steget bakåt till snäva skoluppgifter ger det fria strövandet en överrumplande äventyrlighet. Väl på fyndplatsen väljs instruktionen. Och som alltid är fotografierna skickligt komponerade och välstämda i färg och form.
Med svarta flaxande ben mot ett alltid lika naturskönt landskap ger hon stående på huvudet i verket Upp och ned sin hommage till Baldessari. Brotherus har alltid fast blickat in i kameraögat. Men i en porträttserie följer hon nu hans idé att ett ansikte dominerar och bör döljas. Själv placerar Baldessari gärna runda färgklickar över ansikten. I den oerhört vackra Porträttserie (Gelbe Musik), överst, drar Brotherus en fladdrande gul plastpåse över huvudet, vrider ansiktet likt en blomma mot ljuset och står fördold i solrosfältet.
På Mindepartementet visades den timslånga kontemplativa videon där konstnären i ur och skur stillsamt vandrar ner och upp ur en finsk insjö. I Norrtälje ges vattnet en dramatisk form i två verk Varma och kalla duschar på scen. Med en storslagen teatral gest häller konstnären en spann vatten över sig med himlen och den blanka insjön som vittnen.
Suveränt har Elina Brotherus dekonstruerat konsthistorien. Och med självklar pondus placerat in sin nakna kropp i klassiska motiv. Osvikligt har hon där tagit plats som det kvinnliga subjektet människan och ruckat historien. Hon gör det återigen. Här utifrån instruktionen Maskera dig själv som ett annat objekt – en målning. I en lika konstlad pose som de romantiserade avklädda kvinnliga förlagorna krånglar hon till sig mellan dem. För första gången skådas en leende Brotherus!
Instruktionerna gör titlar och bild till en osviklig enhet. Men ord har alltid varit viktigt för Brotherus. Parisåren inledde hon med att sätta post-it-lappar med franska ord på tingen för att lära språket. I videoverket Några ord jag uttalar fel fyller hon 17 år senare griffeltavlan med alla ord hennes ”lilla accent” förvränger. Stryker så helt sonika ut dem. Lägger ner sudden med en smäll. Lämnar rummet och sällar sig till den mångkulturella skara som utgör samtiden.
Även andra tidigare verk kommenteras i utställningen. Och med små medel krafsar, pillar hon lite för att undkomma det alltför vackra.
Fotografiet En ny typ av ordning blir ett nuets signum. Stående i ett murrigt landskap avspeglar den blanka vattenytan en dubbelbild av konstnären. Allvarligt balanserar Brotherus på ett ben. Bilden pekar även mot framtiden. 2017 fick Elina Brotherus det franska fotografipriset Carte Blanche PMU. I priset ingår en utställning på Centre Pompidou i Paris och publiceringen av en bok. Och här fortsätter Brotherus i fluxusanda lekens tematik, genomgående i samarbete med en modell och lekkamrat.
Verket Apelsinhändelse nummer 16 är inspirerat av Bengt af Klintberg som gjorde det för Åke Hodell. Det visas i Norrtälje som video och i Paris som foto. Uppdraget är att länge betrakta två eller tre apelsiner. Och plötsligt sker här det märkliga, 1960-talet flyter ihop med 2000-talet. Fluxus har rottrådar från zenbuddism och det har också dagens kognitiva psykoterapi. Apelsinhändelse blir i nuets kontext även en övning i medveten närvaro, mindfulness. Fluxus bär förhoppningen att öppna för det vardagliga, tillfälliga, förskjuta stort, smått och upplösa gränser mellan liv och verk. Elina Brotherus kliver in i det flöde av allvarsam existentiell lek som utgör livet och konsten.
Annika Nordin
Foto: Elina Brotherus. Norrtälje konsthall, Galles gränd 7, Norrtälje. Utställningen pågår 9 september – 15 oktober 2017
Elina Brotherus, Règle de jeu, Carte Blanche PMU 2017, Centre Pompidou, Paris, pågår 27 september – 22 oktober 2017
