I efterdyningarna av jordbävningen på Haiti 2010 sköts femtonåriga Fabienne Cherisma av polis efter att hon stulit två tavlor och dog ögonblickligen. På plats i Port au Prince var DN-fotografen Paul Hansen som dokumenterade den avlidna Fabienne, liggandes på marken med armen om de två tavlorna. Bilden fick omedelbar ikonisk status och vann pris i tävlingen Årets bild samma år. Också på plats var den amerikanska pressfotografen Nathan Weber vars bild från denna scen visar fotograferna som samlats kring Fabienne Cherisma. Kontrasterna mellan dessa två bilder skapade en het debatt 2010. Att avbilda en avliden människa kan vara nödvändigt för att betraktaren verkligen ska förstå innebörden av den konflikt som man vill visa, men risken är att de avbildade människorna helt reduceras till en symbol. Fotografierna illustrerar den hårfina etiska och moraliska skiljelinjen som löper mellan att producera värdiga eller sensationella nyhetsbilder.
Ämnet behandlas också av flera konstnärer i Bonniers Konsthalls senaste utställning, Bilden av krig. Bland annat av Phil Collins i verket ”Hur man skapar en flykting”, där han dokumenterat en fotografering av en flyktingfamilj under Kosovokriget. Filmen visar hur fotografen samlar familjen i en soffa. Barnen stojar och föräldrarna ler åt deras lek. När de sedan fotograferas tittar de allvarligt in i kameran för att minuter senare återgå till prat och lek.
Verket avslöjar det faktum att det finns ett ”före” och ett ”efter” fotografiet, och även om krigsjournalistikens bildvärld ska skildra händelser är det lätt att dessa bilder ändå reduceras till frusna ögonblick. Här kan man tala om ett typiskt motiv som förekommer i mycket krigsjournalistik. Det är familjen på flykt, ett motiv som vi sett så ofta de senaste åren med flyktingvågen och Europas stängda gränser i åtanke.
Iman Issas ”Förslag till ett Krigsmonument: Irak 2007” producerades för en utställning på ICA i London där konstnärerna just fick frågan om hur ett krigsmonument till Irak skulle kunna se ut. I verket varvas bilder från krigets Bagdad med en berättarröst som ifrågasätter sitt eget mottagande och sin tolkning av bilderna. Berättarens nonchalanta inställning visar hur avtrubbade vi kan bli av den mängd bilder av krig och lidande vi exponeras för dagligen. Iman Issa tycks fråga om det är någon som fortfarande tror på krigsbildernas möjlighet att chocka betraktaren till att förstå, riktigt förstå, innebörden av krig.
Martha Rosler och Gerhard Nordström berikar utställningen med ytterligare en dimension, den som sätter vår egen existens i kontrast till de som drabbas av krig. Rosler deltar med collageserier som kombinerar bilder på tjusiga vardagsrum och reklam som fogats samman med bilder från Vietnamkriget, ett krig som utspelade sig på tv i de flesta amerikaners vardagsrum. Resultatet är oerhört drabbande och Roslers politiska collage uppmanar betraktaren att fundera över den kollektiva upplevelsen av krig som mediabilder skapar. För oss i Sverige, som inte upplevt krig sedan 1814, är dessa bilder också en påminnelse om den privilegierade position vi befinner oss i.
Gerhard Nordströms ”Utflykt i det gröna” ger samma intryck. Hans monumentala målning av en familj som har picknick på en sommaräng bredvid en samling döda människor ber oss bokstavligen och bildligt att fundera över hur vi ramar in bilder av lidande. Istället för kring hela målningen har han lagt in en ram runt familjen i centrum, och låter de döda vara kvar i bilden men samtidigt utanför ramen.
”Bilden av krig” innehåller inte bara bilder, utan även ett imponerande ljudverk. I Indrė Šerpytytės ”Toppled” låter konstnären en professionell blindtolk beskriva fotografier av människor som efter Sovjetunionens fall demonterar monument. Tolkens lugna ton står i stark kontrast till innehållet. Bilder som vi annars inte ägnat en extra tanke blir groteska utan själva fotografiet som referensram. Här handlar det inte bara om ett annat sätt att ta till sig bilder av konflikter utan det ger bilden som medium en ny dimension.
Denna omfattande utställning på Bonniers Konsthall innehåller verk av fler än 30 konstnärer, både svenska och internationella. Inte ett enda av verken lämnar mig som besökare opåverkad. Många får mig att tänka, en del att fysiskt reagera på smärtan de förmedlar. Både som helhet och på verknivå är det en stark utställning.
Johanna Theander
Foto: Petter Cohen, Bonniers Konsthall, Torsgatan 19. Utställningen pågår 20 september 2017 – 14 januari 2018