Den mångsidiga Carin Ellberg är en veteran på selfies. Redan 1985 inledde hon den serie självporträtt som nu visas i en majestätisk och näst intill fullständig helhet på Andrén-Schiptjenko. Men där självporträttet i vår hetsigt instagramande tid oftast handlar om att glida längs ytspänningen söker sig Ellbergs monotona reproduktion av jaget snarare mot en introvert konsthistoria där den egna spegelbilden är ett tillgängligt och kravlöst motiv. Formatet och avbildat kroppsutsnitt är identiskt i den över 600 bilder långa serien.
Det finns något meditativt, närmast distanserande i den långa serien av självbilder som täcker merparten av väggarna i galleriets stora rum. Vi ser att det är samma gestalt som återkommer, även om dragen är lite flytande, nästan förstrött konstaterade. Visst skymtar det övriga livet förbi ibland. Bakgrunderna skiftar relativt finstilt. Kläderna ändras. Frisyrer byts successivt och ibland abrupt. Någon gång håller det avbildade jaget ett barn i famnen.
Det är ett liv som pågår, och det skulle möjligen gå att dechiffrera trender, tidsanda och spridda spår av ett privatliv. Men mest av allt är de 622 målningar som visas ett kontinuerligt konstaterande av en existens, och där liknar de förstås de självporträtt du har i din mobiltelefon. Men de nöjer sig inte med att konstatera ett varande, utan fyller det också med någonting, nämligen måleri. Ellberg preciserar en målande människa. I sammanhanget är allt annat egentligen ovidkommande.
Att gå längs med de långa raderna av Ellbergs jag känns påfallande likt att glida fram över ett arkiv av mikrofilm, om det nu fortfarande går att använda som en referens. Det är, med andra ord, informationstätt i fråga om kompositoriska detaljer men ändå obestämt och avkopplande. De mycket strikta ramarna ger en förutsättningslöshet som i Ellbergs händer är mycket fruktbar.
Kanske skulle man kunna applicera André Bretons slagkraftiga slogan ”förståelse kommer efteråt” på Ellbergs självporträtt, även om de knappast i övrigt ger intryck av okontrollerat medvetandeflöde. Bretons surrealistiska automatisering är varje fall utgångspunkten för Anton Alvarez och utställningen ”To Plan the Unexpected” på galleri Christian Larsen. Och trots att Alvarez färgrika, väldigt fysiskt påtagliga objekt vid en första anblick inte har mycket gemensamt med Carin Ellbergs upprepade och ganska finstilta jagbild så finns det ändå en gemensam nämnare i det förutsättningslösa som en kreativ ingång. De tydligt mallade förutsättningarna frigör också här det skapade objektet från predisposition och dikterade förväntningar.
Anton Alvarez har konsekvent arbetat med det kalkylerat okalkylerbara, och hans ”Thread Wrapping Machine”, som binder samman olika föremål och material till oväntade och förvånande estetiskt stringenta objekt har med rätta möts av positiv uppmärksamhet. I den aktuella utställningen har de trådbundna föremålen fått sällskap av formelbundna träassemblage och vindlande keramiska objekt, som är framlekta i pressar och annan utrustning som framstår som ett trolldegskit för vuxna.
Helheten är, liksom Alvarez tidigare verk, väldigt snygg och ger sin automatisering till trots ett kontrollerat intryck. Samtliga objekt presenteras på ett högt, rätt belamrat podium, vilket ger rummet en känsla av arbetslokal och i förlängningen förstärker det som är det roligaste hos Alvarez, nämligen intrycket av färsk och fortfarande pågående tanke.
Carin Ellbergs självporträtt och Anton Alvarez gäckande objekt drar åt helt olika håll, men förmedlar tillsammans en gammal, måhända sliten men inte osann, truism. Konst mår påfallande ofta bra av begränsade förutsättningar och bestämda, för att inte säga direkt rigida, regelverk.
Sebastian Johans
Foto: Andrén-Schiptjenko/Carin Ellberg och Christian Larsen/Anton Alvarez. Adress: Hudiksvallsgatan 8. Utställningarna pågår 24 augusti – 30 september 2017