Om man inte visste bättre skulle man kanske kunna tro att dessa svartvita fotografier handlar om ett krigsdrabbat land. Allt är i förfall här. Övergivna, nergångna fastigheter med sönderslagna fönster. Grushögar. Nedklottrade fasader. Skräp av alla dess slag… Och lekande barn! Överallt.
Det är dock varken Syrien eller Gaza. Så här såg det ut i Alphabet City på nedre Manhattan mot slutet av 1970-talet. Vid förra sekelskiftet var det ett av New Yorks mest tätbefolkade slumområden och ett centrum för prostitution. Därefter minskade befolkningen i trakterna. På 1960-talet började stadsdelen åter befolkas, främst av latinamerikaner men även andra emigranter.
Pressfotografen Martha Cooper började besöka området regelbundet på väg till sitt jobb på redaktionen på New York Post. Utställningen City Play visar resultaten. När Cooper riktar sin kamera ditåt är det en stadsdel som betraktas som bohemiskt idérik och grovt kriminell, inte minst på grund av droghandel. Det är dock inte den dagsljusskygga verksamheten utan barnen som använder området som en lekplats som väcker Coopers intresse. Vad gör de när ingen vuxen tittar på? Med tiden vinner hon barnens förtroende. De tittar sällan mot kameran. De verkar knappast bry sig om henne. Hon i sin tur är på rätt plats med öppen slutare i det rätta ögonblicket och fångar oväntade händelser mitt i skeendet. Kameran för oss nära som om den var ett förstoringsglas.
Fattigdomen är utbredd här. Det minskar dock knappast kreativiteten. De unga hjältarna bygger kojor av bråte. De tar skrotbilar i besittning och gör om dem till sina fantasihem. De leker farligt på höga yttertak och tillverkar egna leksaker av kasserade däck, plankor och kartonger. Flugorna fångas i smutsiga Coca-Cola-flaskor. Vattenpumpar blir surrogat för en simbassäng. I detta moderna Narnia stiftas lagar, fördelas sysslor, väljs vänner och skapas fiender. Allting är egentligen som i de vuxnas värld. Vänskap och rivalitet, äventyr och indolens. Livet i ett miniformat. Fotografierna med en gång skrattande och en annan gång ledsna ansikten lämnar ett djupt intryck. Känslan liknar kanske de upplevelser som framkallas av Ransom Riggs kultförklarade böcker om ”de besynnerliga barnen” och deras ovanliga öden eller av William Goldings dystopiska Flugornas herre. Den avgörande skillnaden är att Martha Cooper varken hittar på eller iscensätter. Hennes kamera är bara brutalt realistisk i sin dokumentation.
Det mest skrämmande inslaget är hur dessa unga människor, utifrån egna tunga erfarenheter, förmår skapa primitiva men ändå effektiva vapen som förhoppningsvis aldrig används. Att beväpna sig är något som man företar sig av inrotad vana och utan vetskapen om det ackumulerade lidande som man kan åsamka någon. Det är inte barnens fel utan de vuxnas ansvar om något går galet här.
Alphabet City har genomgått en kraftig gentrifiering sedan 1990-talet. Coopers bilder har därmed en historisk karaktär. Det väsentligaste med hennes urbana studier är dock att de påminner om barnens situation överlag. Det som Cooper med inlevelse men utan sentimentalitet dokumenterade vid slutet av 1970-talet i New York pågår inte bara i krigszoner utan även i världens modernaste och rikaste samhällen just nu.
Martha Coopers intresse för antropologi genomsyrar hennes bilder. Bland hennes verk finns en del ömsinta porträtt. Barnen som hennes kamera fångar framstår dock oftast mer som ett kollektiv än som individer. Cooper är uppmärksam på gruppupplevelser och anpassning till olika livsmiljöer. En viss etisk risk som hennes fotosviter löper är att fattigdomen möjligen förskönas och glorifieras som kreativitetens moder. Den dummaste slutsatsen skulle vara att barnen anpassar sig, ler och leker sina lekar oavsett den miljö som de råkar befinna sig i. Det är dock inte det hennes bilder manifesterar. Poängen med Coopers urbana studier är en annan. Det handlar om en gammal sanning som vi ständigt behöver påminnas om. Barnen gör inte det som de blir tillsagda att göra. De upprepar exakt det som vi gör.
Joanna Persman
Foto: Martha Cooper/Fullersta Gård, Fullersta Gårdsväg 18, Huddinge. Utställningen pågår 18 mars – 2 juli, 2017
