Hela Venedig är som bekant som en gigantisk Villa Villekulla. Vindlande, charmigt bedagat, med smak för guldpengar och som gjort för att städas med ett par borstar fastbundna vid fötterna. Man blir, kort sagt, snabbt blasé och efter att joggat igenom några palats är det svårt att bli imponerad av den rustika historia som sköljer över en överallt. Redan där, skulle man kunna påstå, är ett besök på Palazzo Fortuny motiverat. Det är ett odelat nöje att irra genom rummen i det nötta gotiska palatset som under första halvan av 1900-talet tjänade som hem och ateljé för formgivaren Mariano Fortuny, och sedan 50-talet är ett museum.
Det är egentligen inte särskilt tacksamt att arrangera utställningar i museala hem. Risken att helheten drar mot pedagogisk övertydlighet eller girig mäklarannons är överhängande. Men på Palazzo Fortuny är den befintliga inredningen tillräckligt eklektisk för att nästan allt ska fungera, eller i minsta fall bli ett underhållande spektakel.
Parallellt med den 57:e biennalen i Venedig fylls Palazzo Fortuny i år för sjunde gången av en utställning curaterad av den holländska samlaren Axel Vervoordt och museiechefen Daniela Feretti. ”Intuition”, som utställningen heter, är den avslutande delen i en serie presentationer som binds samman av ett brett anslag och blandning lika bubblande som den övriga inredningen i Fortunys gamla hem.
Som utställningens titel anger kretsar presentationen runt det gäckande, och i ett konstsammanhang närmast allomfattande, begreppet intuition; det vill säga förmågan att inhämta kunskap utan att kunna eller behöva förankra denna kunskap på ett empiriskt sätt. Som affischverk och ingång till utställningen har curatorerna valt Anish Kapoors vägghängda skulptur ”White Dark VIII”, och anger därmed en närmast holistisk tolkning av begreppet intuition.
Kapoors runda, vita och urgröpta objekt är en svävande hänvisning till modernismens klassiska skulptörer, och ska nagla betraktaren i en seren skönhetsupplevelse med andliga förtecken. Det fungerar sådär. En bättre ingång hade varit någon av formgivaren Fortunys stora arkitekturminiatyrer – små teatrar och byggnader som lockar med en nästan löjligt hög kvalitetsnivå och förvandlar vilken sansad betraktare som helst till en taktilt spinnande Antikrundan-expert.
Den andliga approachen fungerar däremot i utmärkt samklang med Christine Macels biennal, som är fylld av fruktbarhetsritualer, naturfolksfetischer och utopiska omstarter.
Det är emellertid inte dragningen mot new age och det paranormala som gör ”Intuition” till en sevärd utställning. Snarare tvärtom. Det går att uthärda Marcos Lutyens hypnosperformance, Matteo Nasinis analyser av sömnmönster, Kimsoojas inbjudan till besökaren och leka med lera omgiven av ett ljudverk som eventuellt påverkar ens knådande fingrar. Det är till och med ganska underhållande verk. Precis som frossandet i surrealistiskt inspirerad automatskrift som en av palatsets våningar bjuder på.
Den stora behållningen med Axel Vervoordts sista gästspel på Palazzo Fortuny består emellertid inte av utställningskonceptet som sådant, utan av curatorernas kontaktnät med andra samlare, och i en totalt respektlös hängning.
För den överväldigande majoritet av konstpubliken som inte inkluderar ägande i sin konsumtion, och inte har särskilt många superförmögna enprocentare i den närmaste bekantskapskretsen, är det snudd på sensationellt att få se så många fina, lätthängda verk från konsthistoriens giganter på en och samma gång. ”Intuition” formligen gödslar med fina verk av Willem de Kooning, André Breton, Max Ernst, Picabia, Cobra-konstnärer, Eduardo Chillada, Gustave Courbet, Cy Twombly och nästan alla andra gubbar – det är förstås mest gubbar – som placerar sig i samma gäng. Samtliga hämtade från privata samlingar. Nyckelverken lyser visserligen med sin frånvaro, men de har man ju redan sett till ledans gräns. Verken som både skulle få plats och göra sig över soffan stöter man däremot inte på så ofta.
Jag medger att det möjligen är en lite futtig glädje, men för en gammal Duchampfanatiker som undertecknad är det en skön kittling att se en av Duchamps mustaschprydda Mona-Lisor nonchalant hängd bredvid ett skymmande bokskåp. ”Intuition” säger inte så mycket om intuitionens mäktiga kraft, men är ett kinderägg för konsthistoriskt intresserade.
Sebastian Johans
Foto: Jean-Pierre Gabriel, Courtesy Axel Vervoordt Foundation. Palazzo Fortuny, Venedig. Utställningen pågår 13 maj – 26 november 2017
