Den amerikanska installationskonstnären Theaster Gates visas för första gången i Norden under Ihme-festivalen i Helsingfors. Han fokuserar tillsammans med en kör av proffsmusiker på musikens kraft och ”de svartas karisma”. Det handlar om gruppen The Black Monks of Mississippis som framträder i olika konstellationer.
När jag stiger in i Frälsningsarméns kyrka Templet i centrala Helsingfors får jag först kalla kårar, det är kolmörkt och kusligt i den slitna och höga kyrkosalen. Man kan gott säga att Theaster Gates har valt ett påtagligt och lämpligt utrymme. Efter hand vänjer sig ögonen och jag fokuserar på de sjungande männen i videoinstallationen som står rakt framför altaret. Gruppen improviserar kring gospel, jazz och buddhistiska mantran. Varken det ena eller det andra dominerar, också intensiva ljudvärldar som påverkar en fysiskt av sitt vibrerande framkommer.
Männen återkommer till raden ”There’s a leak in this old building and my soul has gone through”. Ibland filmas Gates stående på en ruin hållande ett krucifix, eller så försöker han ordna tegelstenar i ett kaos. Sedan börjar han och en annan man rätt aggressivt slänga dörrar så det dammar i en stor sal. ”Oh John, run as far as you can. The devil had me running. Never forget who you are”, sjunger de vidare. Gates sitter i regnet. De fortsätter: ”The building is your soul, God is the Roof, the Protector”.
Men det är inte sentimentalt – tvärtom. Det hela känns allvarligt, vist och stimulerande. Bildvärldarna är estetiska. Ibland visas glimtar från olika platser i Helsingfors som gruppen besökt, som kyrkor och nationalromantiska fresker i Nationalmuseets valv. En lysande vitskäggig gospelsångare sjunger varsamt ”Amazing grace”. Det hela känns sakralt, även om jag kanske inte riktigt vill tillåta det, och de kalla kårarna kryper tillbaka. Detta verk känns.
Organisationen bakom festivalen för samtidskonst Ihme (= mirakel) är Konststiftelsen Pro Arte. Ihme beställer varje år ett konstverk av en internationell konstnär till ett offentligt rum. I år för nionde gången, och festivalen innefattar även seminarier och föreläsningar. Man valde Gates, eftersom juryn menar att han i sin produktion har töjt på samtidskonstens gränser.
Konstverkets titel ”The Black Charismatic” syftar på ett tema som genomsyrar hela Gates produktion; de svartas historia och aktuella situation samt hur den svarta kulturen har förändrat världen. Verket är samtidigt också en dokumentärfilm om gruppen, en konsert och ett album. Första gången Gates samverkade med The Black Monks of Missisippi var för tio år sedan i Van Abbe-museet i Eindhoven. Gruppen består främst av proffsmusiker, framför allt kyrkomusiker.
Theaster Gates, född 1973 och uppvuxen i Chicagos svarta kvarter, ledde själv en gospelkör tidigare i sin hemstad. Han gick i en skola som dominerades av den vita medelklassen, och har sagt att om han lyckades i studierna förklarades det ofta som att han använt sin ”karisma”, ett slags vilt kort som de vita inte hade tillgång till. Gates menar själv att ”karisma är de svartas gåva: en förmåga som å ena sidan uppstår genom kroppens rörelser och samvaro, och å den andra genom koncentration, meditation och tidens gång.”
Gates rör sig fritt mellan allt från keramik, musik och stadsplanering till performance och religion i sin konst. I Art Review kategoriserades han nyligen som den sextonde mest inflytelserika personen på konstfältet idag. Före honom kom endast museichefer, några gallerister och Ai Wewei. Gates har genomfört stora samhälleliga konstprojekt i sin hemstad Chicago, såsom att etablera kulturcenter i fattiga stadsdelar. På Venedigbiennalen 2015 visade han en video där män kastar dammande dörrar i en kyrka, och glimtar av denna framkommer i Ihme-verket.
I Helsingfors för Gates på ett spännande sätt fram något irrationellt, icke-lineärt, improvisatoriskt och halvt fanatiskt. I en konsert som ordnades förra veckan tog gruppen över hela Tempelplatsens kyrka likt ett instrument. De lyfte fram byggnadens fina akustik, och fokuserade på ljud, rörelse, rumslighet och energi.
Gates säger själv att ”ljud kan fungera på många olika sätt, likt färg”. När jag upplever hans verk undrar jag om musiken har kraft att skildra vår nutida historia på ett sätt som konst på piedestal inte förmår? Improviserad musik kräver hundraprocentig närvaro och framförandet kan inte upprepas riktigt på samma sätt. Vari ligger kraften i levande musik, i den unika, gemensamma upplevelsen? Vad är det som föder fram det andliga ljudets kraft och samtidigt belyser det immateriella värdet?
Camilla Granbacka
Foto: Sara Pooley/Ihme Festival, ihmefestival.fi, Theaster Gates ”The Black Charismatic” visas i Frälsningsarméns lokaler, Nylandsgatan 40, Helsingfors. Utställningen pågår 5 – 29 april 2017
