En grupp människor står vid kanten till en bassäng i en simhall. Uppradade, orörliga och tysta, med stela ansikten och nollställda blickar riktade mot ett fjärran intet. Plötsligt kliver någon i gruppen fram – en kvinna med långt mörkt hår, mörka ögon och svart klädsel – och, oväntat och snabbt, hoppar in i vattnet. I all dess avskalade uttryck är detta en stark och drastisk inledningsscen till The Silence, konstnären Mandana Moghaddams nya videoverk som visas på Konstnärshuset.
Verket visas som en loopad dubbelprojektion på två riktigt stora skärmar placerade mitt emot varandra utmed gallerirummets kortsidor. Det mellanrum som uppstår av det arrangemanget blir dock allt annat än bara en åskådarplats. Det bygger upp ett spänningsfält där besökaren oundvikligt blir indragen in en position som pendlar mellan passiv betraktare och hjälplös deltagare i det pågående dramat. Och medan filmen rullar visar det sig vara svårt att värja eller frigöra sig från den ena eller den andra rollen.
I The Silence återvänder Moghaddam till centrala teman i sitt konstnärskap – kommunikation, utanförskap, minne, ”den andre”. Även genusfrågan tycks verket tangera, eller är det bara en tillfällighet att huvudpersonen är en kvinna och att ordet människa är feminint? Och precis som i Moghaddam tidigare videoverk Exodus, blir vattnet också här ett bärande och laddat element i filmberättelsen. Ett mångtydigt medium vars symbolik spänner över från befrielse och försoning till tecken för liv och återfödelse eller varsel om död. Under den drygt tre minuter långa filmen genomlever man hela det symboliska registret om vartannat och överlappat. Varje gång kvinnan är under vattnet nås hon av eskalerande ekon från ett annat liv. Eller när hon kommer upp till ytan och gång efter annan möts av den mänskliga muren och simhallen, båda lika stumma som likgiltiga.
Men inget är svart eller vitt. I The Silence finner jag en växelverkan mellan de motpoler som Moghaddam utforskar, oavsett om dessa handlar om motstridiga känslor, tillstånd eller identiteter. Närbilderna på de tysta individerna i gruppen tycks säga att vem som helst, när som helst kan vara den andre i vattnet. Simhallens kala interiör som reflekteras av bassängens spegelblanka vattenyta i en perfekt spegling under slutscenens sista sekunder, kan läsas som en metafor över oss själva. Vi är alla den andre oftare än vad vi är medvetna om. I dessa tider av tilltagande ytterligheter påminner Moghaddam oss om detta, inte minst utifrån sin egen erfarenhet.
Gabriela López
Foto: Konstnärshuset, Smålandsgatan 7. Utställningen pågår 28 januari – 26 februari 2017
