Färgfabrikens pågående utställning med Beckers-stipendiater är en av det mest intressanta som man kan se i Stockholm just nu. Dels innehåller den nyskapad konst ifrån hela 36 konstnärer och dels ställer den frågor om samtiden och konstnärsyrket. Om ni undrar om alla dessa stipendiater fortfarande är yrkesverksamma konstnärer så är svaret faktiskt ja. Man skulle ju kunna tänka sig att stipendiaterna inte varje år blivit den långvariga investering som stiftelsen hoppats på. Flera av konstnärerna är dock väletablerade och några av dem även välkända för gemene man. Man kan också konstatera att de flesta av verken är tillverkade 2016 och att några till och med är platsspecifika. Detta gör att utställningen känns mer aktuell än man skulle kunna tänka sig av en jubileumsutställning.
En som inte visar ett nyproducerat verk är dock Ulf Rollof, men man förstår samtidigt varför då verket har ett dagsaktuellt tema. Rollof visar dokumentationen från 1992 av ett offentligt verk i norra Mexiko (th). Vi får ta del av det genom fotografier i plastfickor med text och kommentarer. Det offentliga verket består av murade skolbänkar utförda i tegel, samt en ”eldstol” och en ”eldbänk” som värms upp genom att man eldar i dem. Skorstenarna pustar ut rök. Funktionen vid sidan av det estetiska och konceptuella blir att man uppvärmd kan sitta eller sova på dem. På dessa både grova och poetiska verk i Tijuana kan man skåda ut över Stilla oceanen eller mot San Diego i USA, eller möjligen kontemplera muren som eventuellt skall byggas. Att verken dessutom tillverkats i tegel genom traktens lokala tegelfabrik skapar så klart ännu en dimension. Och ja, Mexiko betalade för det.
Årets Beckersstipendiat är Anna Camner (överst och tv). Vissa av hennes målningar kan med sin precisa finish få betraktaren att vid första ögonkast undra om de det är foto eller måleri. Det är litet lustigt med tanke på att det även finns fotografi i utställningen som är på väg åt andra hållet, det vill säga, man tror först att det är måleri.
Camner utforskar olika material och nedbrytningstillstånd i naturen som får en att tänka på skolans biologilektioner med dissektion på schemat. Tanken går även till tidiga vetenskapliga forskningslaboratorier och insamling av olika arter och prover. Det finns återkommande motiv av svampar, frökapslar, djur och plasmaliknande material. Utöver detta så finns det bilder föreställande silke eller sidentyger vilka i sina skiftningar och sin glans får eget liv. Det ä dock svårt att helt frånkoppla dessa ifrån den välkände tromp l’oeil-målaren Yrjö Edelman. Denne konstnär har fascinerat betraktare med tyger och paket med snören och band. Det finns fler exempel som gör att Camner balanserar på kitschens slaka lina, men det behöver inte vara en nackdel att tekniken är lättillgänglig då det finns mer budskap och ett intressantare innehåll i bilderna än vid första anblick. Alla plantor, blad och organismer gömmer något gåtfullt som förstärks med en given koppling till spanska stilleben och Zurbarán.
Det finns också en klar länk till ett helt annat verk på utställningen. Jag tänker naturligtvis på Natlie Djurbergs (th). I hennes rum möts vi av en leranimation där förruttnelse av den ”mänskliga” kroppen är temat. Filmen är som vanligt ackompanjerad av Hans Bergs elektroniska dansanta musik som skapar sin säregna stämning. Det som sker är följande: en naken kvinna dör i en skogsglänta och naturen tar vid. Sedan får vi uppleva en synnerligen makaber dans med skogsdjur och diverse maskar med mera.
Det är sannerligen svårt att värja sig mot är Natalie Djurbergs konst som både är lekfull och grotesk på en gång (th). Leranimation, som vi är vana att betrakta ur små barns perspektiv, gör hennes budskap om bland annat rasism och skruvade skönhetsideal än mer besvärande och lyckade. Vi kommer ju knappast visa Djurbergs animationer för småbarn men nog har man lekt med tanken att de av misstag skulle råka se dem och få trauma för livet.
På Färgfabriken finner vi både mer och mindre engagerande verk. Jag stannar till och begrundar en rad upphängde lådor av Dan Wolgers med kryptiska namn (tv). Ett verk strax intill, också i trä, är Julia Bondessons finstämda installation av trädelar som hänger från taket. Det är ett enkelt och poetiskt verk som står i kontrast till hennes andra verk, en föreställande trärelief. Fastän jag egentligen inte hittar något gemensamt mellan konstnärerna så är det ändå inte en spretig utställning.
Kvaliteten på utställningen är genomgående hög, men sticker ut gör Johan Widéns storslagna abstrakta målning, Fredrik Hofwanders stiliga och oerhört detaljrika teckning och en vägg med fina, välbalanserade kollage av Jockum Nordström.
Innebär då Beckersstipendiet en skjuts i karriären för konstnärerna? Och hur är det med Bonniersstipendiet och Hötorgsstipendiet, säkert kan de också öppna några dörrar? Jag lägger märke till att konstnären Richard G Carlsson fick både Bonniers och Beckers stipendium1996 och att han är aktiv och verksam i högsta grad (th). Sedan har vi Linn Fernström som utöver Bonniers och Beckers även fick Hötorgsstipendiet. Hon målar vidare och är numera hedersdoktor vid Örebro Universitet.
Jag skulle tro att det bästa som priserna åstadkommer för vinnaren handlar om självförtroende att fortsätta sin verksamhet och att inte ge upp. Det är min övertygelse att den konstnär som just inte ger upp också blir den som så småningom lyckas. Och i det lägger jag ingen annan värdering än att de förmår fortsätta producera konst som de själva finner mening i.
Jakob Anckarsvärd
Foto: Ulf Rollof, Jean-Baptiste Béranger, Alexander Wireen, Magnus Bons. Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1. Utställningen pågår 28 januari – 12 mars 2017