På 90-talet var det ett ganska vanligt grepp att låta konstnärer bryta in i museerna för att ge nya perspektiv på samlingarna. Det finns lysande exempel som konsthantverksmuseet MAK i Wien, där konstnärer installerat och synliggjort samlingarnas föremål på ett nytt och fantastiskt sätt. Jag minns också lyckade experiment från ”Arkipelag” under kulturhuvudstadsåret i Stockholm eller Bonniers Konsthalls gästspel 2013 på Strindbergsmuseet, Judiska museet och Observatoriemuseet.
Historiska museet har gjort ett sådant samarbete till en återkommande tema, detta år under rubriken ”History Unfolds” där tio konstnärer medverkar, de flesta med internationella rötter. Men i ljuset av debatten om världskulturmuseernas uppgifter blir riskerna uppenbara. ”History Unfolds” ger en känsla av att konstnärerna används för att bekräfta museets ideologiproduktion där ledstjärnan är normkritik, gränsöverskridningar och mångkultur. Jag har ingenting emot något av begreppen så länge de inte förenklas. Men konst ska inte användas, inte stå i någons tjänst. Var går gränsen för den konstnärliga friheten, skulle det finnas plats även för konstnärer som kritiskt problematiserar punkter i museets ideologiska program?
Kanske är det själva den pedagogiska ramen som gör några bidrag tämligen platta och pliktskyldigt mainstream, till exempel Meriç Algün Ringborgs ljudinstallation från 2011 där två röster läser 1200 ord som är likalydande på svenska och turkiska. Eller James Webbs ”Prayer” som blandar ljudet av böner från en mängd olika religiösa samfund i dagens Sverige. Bådas ljudnivåer är dessutom störande för den som vill ta del av de permanenta samlingarna.
Men några verk är utan tvivel givande och tillför något mer än en korrekt ideologisk ståndpunkt. I guldrummet visar Esther Shalev-Gerz en – visuellt något krystad – video där fem flyktingar berättar om de enstaka och personliga föremål de valde att ta med under flykten, det kunde vara en klocka, ett halsband, en Mariaskulptur. Varje föremål får en levande historia och vi kan föreställa oss liknande berättelser om andra föremål i guldrummet som resande vikingar fört till Sverige.
Den polske konstnären Artur Żmijewski ger en farligare och mindre idyllisk bild av kulturmöten. I sin video ”Them” från 2007 (överst) har han samlat fyra fundamentalistiska grupper – nationalister, vänsteraktivister, judar och katoliker – som på var sitt uppspänt papper målar symboler och emblem för sina ideal. Grupperna får sedan handgripligt förändra och bearbeta varandras målningar, ja, det går så långt att de till slut bränner och förstör dem – ett paradoxalt skapande. Varje grupp är låst i sina övertygelser, oförmögna att tolerera andras.
Till skillnad från ideologen är konstnären öppen för det mångtydiga och komplexa. Jananne Al-Ani från Irak bidrar med videon ”Shadow Site” från 2010 som från ett flygplan panorerar över ökenlandskap i Mellanöstern. Är det militärt spaningsflyg eller arkeologiska undersökningar? Den dova spänningen vilar över det uttorkade landskapets skönhet.
Mitt i ”History Unfolds” presenterar museet ett eget utställningsrum som klargör museets ideologikritiska ideal, lika konsekvent som hardcore. Konstföremålen riskerar att reduceras till ideologiska dokument. Jag blev vimmelkantig efter att ha passerat den normkritiska spärrelden. Bland annat den upprörande upplysningen att skolplanscher från förra sekelskiftet framställde svenska barn som blonda och ljushylta – så nedra fräckt och smygrasistiskt! Men jag fick lugna mig med att familjer minsann redan i förhistorisk kunde leva som queera. Vithetsnormen står i skottgluggen men utan historiska internationella utblickar och utan att beröra den samtida identitetspolitikens tveksamheter. En misstanke kastas också över stackars Hazelius som aningslöst ville bevara ett ”svenskt” kulturarv på Skansen.
Gärna normkritik men inte i denna förenklade och endimensionella tappning. Man brukar säga att museerna har blivit vår tids katedraler. I värsta fall blir de också vår tids prästerskap.
Peter Cornell
Foto: Katarina Nimmervoll, Historiska museet, Narvavägen 13-17. Utställningen pågår 18 november 2016 – 19 november 2017
