Björn Larsson, ”4951/Heaven and Earth”, fotografi, 2016
Beskriv din konst med tre ord: Björn, Gädda och Myra. Björnen vill sova sig igenom vintern. Gäddan är hungrig och bits. Myran är flitig och arbetsam. Djur, för det är omöjligt att prata om djur utan att prata om oss själva.
Hur ser din arbetsprocess ut? Ett enkelt svar här är att det är en långsam process där många parallella uppslag processas samtidigt. Jag har väldigt sällan möjlighet att gå in i mitt arbete utan avbrott under långa tidsperioder. Det är ganska mycket 9-5 jobb + efter midnatt då alla i familjen somnat. Kanske är det en orsak, eller kanske är jag bara långsam. Alternativt är det just ett arbetssätt jag trivs med och som möjliggör associativa utflykter inom projekten. Jag arbetar under långa tidsrymder med samma projekt och ofta är just den investerade tiden viktig. Det finns en dokumentär aspekt av mina arbeten och jag tycker att tiden här är ett hjälpmedel och en nödvändighet för fördjupning. Mer konkret så har jag en arbetsplats dit jag går om jag har möjlighet. Arbete sker inte nödvändigtvis just där med den blir det nav runt vilket jag samlar på mig delar till någonting som kan beskrivas som mitt konstnärskap. Jag tänker ofta på att jag samlar.
Vad inspireras du av? Allt skulle kunna vara svaret. Men mer exakt inspireras jag av andra människor. Om någon konstform ligger mig närmre än andra är det musik och litteratur. Bildkonst är kul men jag har svårt att sluta se hur saker är gjorda. Det sätter ett visst filter för min egen upplevelse och detta till skillnad från till exempel musik som för mig ramlar in mer direkt. Men litteratur är nog det som både får mig att koppla av och se saker ur ett nytt perspektiv.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Jag har nog inga bilder direkt runt omkring mig förutom några fotografier av min familj. Jag samlar dock ofta på bildmaterial för inspiration – det kan vara olika trycksaker, massproducerade bilder eller souvenirer. Bland annat har jag sedan drygt tjugo år samlat på en slags folkliga stenskulpturer, s.k. stentroll. Länge fanns de på min arbetsplats men i takt med att antalet växte, och med den mina kollegors missnöje, tvingades jag förflytta dem till en mer arkiverad tillvaro. Denna förflyttning visade sig vara positiv då den tvingade fram en sorts klassificering och organisation. Men ambitionen är nog att det ska vara tomt på bilder för det betyder att mina egna verk har lämnat mig och hittat en ny hemvist.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Tidigt var Juan Fontcuberta och Sophie Calle viktiga för att förstå vilka möjligheter som ryms inom det fotografiska mediet som jag själv har arbetat med mycket. Stefan Jarls filmer har alltid funnits med långt innan jag själv blev intresserad av film och dokumentärer. Och genom Jarl hittade jag Arne Sucksdorff. Mest inflytelserik har nog min pappa varit som en sorts förebild för berättande, strategi och envishet. (Han är historiker.)
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Jag vet att det var en tankefigur som förkom tidigt i min egen verksamhet som fotograf eller konstnär. Jag tror det sammanföll mycket med en egen underlåtenhet att genomföra de idéer om projekt jag tyckt mig själv kommit på. Allteftersom jag slutade att i allt för hög grad censurera mina egna uppslag försvann denna figur. Kvar blev inte en önskan om att ha gjort vad någon annan redan gjort utan snarare en kalkyl över vad som är genomförbart för mig. Här finns det dock kvar en tagg som ibland ömmar med tanke på hur många föreslagna projekt som fortfarande formuleras i samband med olika ansökningar men som inte realiseras. Så de konstverk jag önskar jag gjort själv är just de egna inte realiserade. Ännu.
Vad är konst till för? Konst är nog för mig ett förhållningssätt och jag tror att jag arbetar inom konstfältet för att jag har ett eget behov av det. Jag kan nog inte föreställa mig ett samhälle utan konst, och det kan nog ingen annan heller. Jag adresserar inte primärt en speciell grupp i samhället, men det är klart att jag lever i en samtid bland kollegor, vänner och familj. Utan dem som tänkt målgrupp skulle jag nog ha svårt att formulera mig.
Vad är konst inte till för? Ja, den är då inte till för att försämra, förenkla eller för att pådyvla någon form av anspråk på universalitet eller hierarki till någon annan. Det finns en missuppfattning som ibland underblåses att konstupplevelser kräver någon form av förkunskap. Det är alltid väldigt svårt att generalisera, åt alla håll, men jag är på så vis troende och tror på konst som angår alla. Så då blir svaret: konst är inte till för ett fåtal.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Konst behöver få mer plats. Det innebär ett engagemang från alla olika delar av samhället – det vill säga av alla som lever. För att det ska ske behövs, tror jag, att en rad hierarkiska idéer som fortfarande omgärdar framför allt bildkonstvärlden behöver rivas ned: vad bildkonst är för någonting, vem den görs av och för vem? Bildkonsten behöver både komma ned på jorden och samtidigt lyftas upp. Idag finns en rad dörrvakter som i mångt och mycket sätter en för tajt kostym på bildkonsten. Så mer aktörer, mer röster, mer utbildningar, mer visningsplatser, mer uppdrag, mer stipendier, mer av allt.
Björn Larsson var senast aktuell i Stockholm med utställningen ”Geologi och Skapelsetro” på Konstnärshuset 2014, och med en filminstallation under Liljeholmsbron under ”Expanderande Fotografi” 2015. I vår och i sommar är han aktuell med utställningar i Kavalla, Grekland och i Osaka, Japan.
