På SLU:s forskningscentrum för lantbrukets djur i Lövsta, några kilometer nordost om Uppsala, står ett stort blänkande objekt. Genom 17 rödlaminerade spegelskivor infiltrerar föremålet det kringliggande jordbrukslandskapet på ett sätt som på en gång är offensivt och alldeles självskrivet. Beroende på det aktuella ljuset framstår de glänsande skivorna antingen som transparenta eller opaka. ”Tidsglänta”, som objektet av konstnären Patrik Aarnivaara heter, ser ut som ett högteknologiskt instrument, eller kanske hellre som en krater av informationsteknik som slagit ner bland åkrar, biogasanläggningar och faluröda byggnader. Det är på intet sätt självklart att det handlar om ett konstverk, utan det är först vid en närmare översyn som man märker att tekniken bara är ett tecken i ens egen skalle och egentligen inte finns i skulpturen. Objektet blir istället en spegelsal som både koncentrerar och expanderar den omkringliggande miljön. Det robusta fundamentet inbjuder dessutom betraktaren att röra sig på och genom objektet, som förvandlas till en estrad som effektivt inkluderar sin åskådare i sammanhanget. Verket ställer sig avgjort till Statens konstråds mer lyckade projekt de senaste åren.
I den lilla galleriutställningen ”Tuners”, på galleri Charlotte Lund, arbetar Patrik Aarnivaara vidare på den pseudovetenskapliga, ruggigt exakta, men inte funktionsbundna, linje som han alltmer börjar muta in som sin egen på den svenska scenen för samtidskonst. Han kan visserligen beskrivas som besläktad med till exempel Bigert & Bergström, som också skulle kunna arbeta i ett laboratorium, men i jämförelse med den pr-medvetna duon framstår Aarnivaara mer som en klassiskt grottväggsgrubblande filosof som har vänt världen ryggen.
Ett par gäckande objekt bär konstnärens tydliga signum och består av kromade stativ som högtidligt håller stavar och skivor i akrylglas, även om uttrycket avgjort söker en ny mer utpräglat vertikal linje i jämförelse med den diagonal som dominerar många av konstnärens tidigare verk. Objekten ser möjligen en aning torra ut, och det är en rimlig ståndpunkt. Aarnivaara är ingen frustande expressionist, men i detaljerna bor det ändå våldsamma emotioner. I ”Systemsvar” håller en metallställning exempelvis en röd och en orange skiva i akrylglas. Vi ser igenom skivorna som dessutom har var sin perforering i form av en cirkel bestående av små hål som är identiska så när som på att den ena skivans hål är runda medan den andras är fyrkantiga. I det lilla skavande mötet mellan formerna som svävar mot varandra bor en storm som välter vilket vattenglas som helst.
Två videoverk markerar ett ännu större kliv i en okänd inriktning, men också med den nya tekniken förmedlar Aarnivaara känslan av en exakt och noggrann undersökning. Den saknas ofta i liknande konst som gärna tangerar det vetenskapliga på ett ytligare eller mer svävande sätt. De bägge videorna ”Lens Cache” och ”Ocular Trespass” består av var sitt glidande panorama som i olika hastighet övervakar från en dold position. I den ena utgår ögat från ett torn eller från himlen och ser ut över en stad, medan den andra betraktar sin omvärld från en glipa som anger klaustrofobisk instängdhet. Optiska och artificiella lager och symboler läggs på varandra och det skulle kunna tänkas att det panoptikon Aarnivaara pekar på skapas i friktionen mellan en digital och en fysisk verklighet.
Det påtagliga mörkret har en jagad underton som tillför något till Aarnivaaras annars ganska städade konstnärskap. De kliniska instrumenten som ständigt återkommer handlar förstås om att definiera en verklighet, eller om att söka möjliga positioner för att göra just det, men skulle också kunna ha en större funktion med en mer civilisationsifrågasättande eller utomvärldslig blick. Kanske är Patrik Aarnivaara en E.T. som desperat försöker ringa hem.
Sebastian Johans
Foto: Galleri Charlotte Lund, Johannes plan 5. Utställningen pågår 10 mars – 24 april 2016
