Få fotobaserade konstnärer har under de senaste tjugo åren lyckats fånga samtiden så precist och känsligt som Wolfgang Tillmans, årets Hasselbladpristagare. En kvaddad lägenhet morgonen efter en fest, en hög med smutstvätt, en dinglande penis under en kjol eller ett äppelträds gradvisa tillväxt – allt förtjänar likvärdig uppmärksamhet enligt Tillmans. Motiven hämtas ofta från konstnärens närhet, en tillvaro som associeras med både dansant nattliv och stilla rymdobservationer. Den anspråkslösa och allomfattande hållningen är troligen en av anledningarna till att han är så inflytelserik och omtyckt, i synnerhet av en yngre generation som har växt upp med internetålderns bildspråk.
Utöver fotografiernas varierande tematik spelar de karaktäristiska installationerna av desamma en viktig roll. Utställningen på Hasselblad Center – där bilderna klättrar asymmetriskt längs väggarna – är inget undantag. Ett fåtal verk är inramade och inglasade, de flesta hänger emellertid bart mot väggen, antingen uppsatta med klämmor eller demonstrativt fastklistrade med tejp. Storleken varierar likaså: från gigantiska bläckstråleutskrifter till små vykortsformat. Arrangemanget kan vid första anblicken verka slarvigt men man ska inte låta sig luras; det har planerats i förväg.
I katalogen What’s wrong with the redistribution?, som släpps i samband med utställningen, redovisas Tillmans tankearbete i studion i så kallade truth study centers (2005-) – långbord som fungerar som ett slags kritiska mindmaps där egenproducerade fotografier, tidningsklipp, mejlutskick och vetenskapsrelaterade notiser samsas. I katalogen förekommer många ”skissbord” – av vilka några har letat sig in i utställningen – medan de väntade paradverken uteblir. Strategin att utelämna de senare tycks sammanfalla med konstnärens aversion mot de stora berättelsernas monopol; en hint om de dolda processernas betydelse.
De flesta av Tillmans olika perioder finns representerade i utställningen, medan de legendariska uppdragen för modemagasinet I-D och de många kändisporträtten saknas. Att de senare uteblir är troligen bara bra, då bilder av ikoniska modeller och rockstjärnor tenderar att blockera seendet och suga åt sig allt ljus. Två rutnätsliknande collage som publicerades i Arena Homme + tidigare i år finns emellertid med. De innehåller tidiga självporträtt, exponerad hud och andra skärvor som hör ungdomen till. I dem manifesteras en skälvande längtan efter stora känslor och extas, som Tillmans verkar vilja dröja sig kvar vid. De homoerotiska elementen skönjs här och var men är för det mesta ganska subtila, med undantag från bilden på en hårig rumpa och en tung pung.
Mitt hjärta slår hårt för landskapsvyerna, kanske allra mest när de ligger farligt nära den romantiska klichén. Bäst är La Palma (2014) (till vänster) där skummande vågor väller in över en strand i gräddiga drivor eller den dammigt blixtrande idyllen Wald (for transparency) (2015) (allra överst) där en fotokopia har förstorats. En ny video där en solförmörkelses utveckling kontrasteras mot en manisk tryckpress arbete framkallar ungefär samma känsla som fotografens eteriska abstraktioner, vilka likaså är rikligt förekommande i utställningen.
Tillmans mångfacetterade konst saknar klara riktlinjer och toppar och är lätt att älska men desto svårare att sammanfatta. Eftersom hans praktik tycks motsätta sig hierarkiska ordningar, beskrivs den ibland som queer. De okonventionella fotoinstallationerna, som numera är trendsättande och flitigt kopierade och där gliporna blir lika viktiga som verken, har en språklig kvalitet som tycks samspela med nuets svårbegriplighet. På så sätt överskrider han mediets illustrativa aspekt genom att inte bara avspegla en epok av globalisering och ökad visuell information utan dessutom införliva den splittrade tidsandan i själva formen. Och till skillnad från andra populära fotografer, som bland andra Ryan McGinley, fastnar hans produktion aldrig i stela gester.
Något som dock ofta saknas i Tillmans fotografier är åldrandets ofrånkomliga förlopp och den trötta människan. Jag kan sakna håglösheten som utmärker den uppkopplade tillvaron samt förekomsten av rynkiga kroppar. Men i det stora hela är pristagarutställningen hissnande och ovanligt välkommen. Tillmans stilbildande arbeten bevisar ännu en gång att fotografin kan erbjuda långt mycket mer än frusna illusioner av en tid som flytt. Den kan expandera livet och konsten.
Sara Arvidsson
Foto: Wolfgang Tillmans. Hasselblad Center, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 1 december 2015 – 14 februari 2016