Hon framträder plötsligt mellan filmerna som visas i utställningens biograf. Under några korta sekunder ser jag henne, blonderad, hårt sminkad och med ett spänt ansiktsuttryck. Hon är naken och badar i en swimmingpool. Men vem är hon? Egentligen. Jag ser direkt att hon, näst intill förväxling, liknar Marilyn Monroe. På samma gång som jag fattar att det inte är hon. Jag vet ju att det är Dominique Gonzalez-Foerster som har klätt ut sig till ”MM”, som verket kallas. Att det är konstnären som iklätt sig rollen – som tagit på sig bilden – av Marilyn. Men det kan inte hjälpas, förväxlingen sker ändå. Effekten är omedelbar, förbryllande och fascinerande. Vad betyder denna maskering, detta utvidgade jag?
Bilden ingår i en större serie av performativa verk där Gonzalez-Foerster uppträder förklädd till olika kända filmskådespelare och författare; som Vivian Leigh i ”Borta med vinden” eller Dirk Bogard i ”Döden i Venedig”, som Edgar Allan Poe eller Emily Brontë. I centrum av den stora retrospektiva utställningen på Centre Pompidou i Paris förkroppsligar Gonzalez-Foerster ytterligare en berömd filmisk gestalt. Besökaren leds där genom en mörk gång fylld av tropisk fågelsång, fram mot ett större inglasat rum. En förseglad tipskapsel? Och där inne framträder hon/han/hen – DGF som Klaus Kinski i rollen som Fitzcarraldo. En aria med Caruso strömmar ur en trattgrammofon och Fitzcarraldo lyssnar med jagad och galen blick. Det är förvillande likt. Bilden är liksom självlysande och vibrerande, mer en sorts drömsyn än påtaglig materia. Det jag ser är ett projicerat hologram, magiskt strålande mitt i rummet, ett meddelande från framtiden eller från igår. Bildens eteriska koncentration överensstämmer väl med det högspända stämningsläget.
Utställningstiteln, ”1887 – 2058”, anger det dubbelriktade tidsspannet som Gonzalez-Foersters verk annekterar och anspelar på. Utformad som en promenad längs med ett antal rum gör utställningen nedslag i fiktiva, men ändå verkliga, miljöer från olika tidpunkter. Tillsammans bildar de en öppen tidslinje, men ändå med specifika associationer. Bland de olika sparsamt möblerade rummen finns till exempel filmregissören Fassbinders porrigt bruna sängkammare, ett kontor, en ”hotellvestibul” med rottingklädda gungstolar och vad jag uppfattar som Gonzalez-Foersters eget tonårsrum.
Dessa avskalade interiörer tycks vänta på att någon ska befolka dem. De är ödsligt möblerade men ändå inte öde. Ibland är de knutna till särskilda platser, men lika ofta flyter de omkring i en associativ väv av referenser, drömmar och minnen. Gonzalez-Foerster älskar att namnge sina miljöer med nostalgiskt klingande och futuristiska beteckningar. Här visas genomgångsrummet ”Brasilia Hall” (ägd av Moderna museet), upplevelserummet ”Cosmodrome” med sitt loja ljusspel, ordcollaget ”Textorama” med lösrykta litterära citat, det museala dioramat ”Desertic” med torra ökenväxter och utlagda böcker. Tillsammans bildar de en provkarta över olika typer av utställningsmiljöer. Som om det var själva genren utställning hon arbetade med.
Rummet var Gonzalez-Foersters huvudsakliga uttryck innan hon började klä ut sig. Men genomgående i hennes konst märks intresset för litteratur och film. Och för positioner som väcks av klangen hos ord och musik. Installationen ”Euqinimod & costumes” (2014) utgör ett intressant mellanläge, där Gonzalez-Foerster presenterar sina egna kläder hängande på galgar som i ett varuhus. I taket löper spända rep kors och tvärs, som ett eko från den berömda surrealistutställningen i New York 1942.
Gonzalez-Foerster exponerar sin självbild invävd i ett kulturellt sammanhang. Hon låter sig hemsökas av andras verk, och tillför sina konstverk tillräckligt med material för att skapa en antydan om en stämning. Men hon tar inte steget fullt ut, utan lämnar verken märkligt ofullgångna och avvaktande. Och ändå förväntansfulla. Vad de väntar på har jag ännu inte riktigt lyckats få grepp om.
Jag uppfattar att Gonzalez-Foerster i sin konst betraktar livets utdragna mellanrum, dessa eviga regniga eftermiddagar, som ett tillstånd att sträva efter. Där i den oändliga öppenheten ges en möjlighet att tänka fritt.
Magnus Bons
Foto: Grégoire Vieille. Centre Pompidou, Paris. Utställningen pågår 23 september 2015 – 1 februari 2016
