Den engelske konstnären Hamish Fulton ger anvisningar om hur vi ska gå genom rummen i galleriet. Inte på diagonalen, utan rakt fram mot närmaste vägg. Sedan ska vi vända om och gå tillbaka samma väg. Proceduren upprepas i en timme, under tystnad. Vi är ett femtontal personer som samlats för att utföra och delta i en av Fultons ”walks”. På given signal från konstnären börjar vi gå. Takten bestämmer vi själva.
Fulton har genomfört vandringar sedan slutet på 1960-talet – oftast utomhus och som regel i enslig natur. Och i en mindre grupp, eller helt ensam. Fulton har gått från kust till kust i England och på kontinenten. Han har följt munkars heliga stigar i Tibet som ett milt politiskt ställningstagande. Sedan ställer han ut fotografier ihop med kärnfulla fakta som dokumentation eller små objekt som blir till en sorts koncentrerade minnen av vandringarna. Detta är hans synliga verk och vandringen i sig berörs inte av konstsystemet.
Och ändå finns det naturligt och väldigt påtagligt en stark relation mellan vandring och konstverk. Det ena är trots allt beroende av det andra. Men vid närmare eftertanke är det kanske istället vandringen – metoden att vandra – som är det egentliga konstverket och inte föremålen som ställs ut i galleriet? Gränserna är onekligen glidande och öppna. Fulton upprätthåller enträget separationen mellan verk och vandring och tycks därigenom ha skapat sig ett avsevärt och avundsvärt rörelseutrymme.
I och för sig är han ju inte ensam om sitt grepp, landsmannen Richard Long har delvis gjort samma sak. Deras respektive konstnärskap är märkvärdigt sammantvinnade och på samma gång utpräglat individuella. Jag kommer också att tänka på ett tidigt verk av den amerikanske konceptkonstnären Robert Barry. Hans verk består egentligen bara av meningen “All the things I know but of which I am not at the moment thinking”, men här finns samma fascinerande glapp som hos Fulton. Mellan det som verket talar om – och som egentligen är frånvarande från det – och den hisnande tankemässiga avgrund som textmeddelandet framkallar hos mig som mottagare. Utpekandet av allt som ett verk inte innehåller, gör samtidigt att just detta också blir en del av det. Något liknande gör Fultons suggestiva dokument från sina vandringar.
Fotografierna och objekten talar om en fascination för datum, siffror, antal, ceremonier, strukturer. De är försök att hålla kvar en upplevelse, ansatser till att fånga en helhet som vi gärna tillskriver naturen. Samtidigt innehåller Fultons verk endast de absolut nödvändigaste fakta kring vandringarna; hur lång tid de tog, och var de ägde rum. Bokstävernas placering och objektens träbitar liksom speglar och följer lunken i vandringarna – och samtidigt bryter arrangemangens grafiska pregnans mot naturens organiska virrvarr. Fultons verk har en tydlighet och ett lekfullt allvar och förmedlar en sorts upprymd integritet.
Hur är det då att i tystnad vandra fram och tillbaka i ett rum tillsammans med andra? Det är samtidigt en kollektiv och en enskild upplevelse. Ett slags vardaglig koreografi som kräver en avslappad uppmärksamhet för att jag inte ska gå in i de andra, både meditativt och lite enformigt. I den tidiga förmiddagstimmen hinner solen flytta sig på himlen och börjar mot slutet lysa mig i ögonen. Efteråt infinner sig en upplyftande frihetskänsla.
Jag har aldrig varit på platserna som Fultons verk refererar till. Jag har heller aldrig vandrat under en följd av dagar och nätter ute i naturen. Betyder det att jag missar en väsentlig del av hans konst? Ja, antagligen. Men det gäller i så fall för allt konstbetraktande. Förhoppningsvis ligger en betydande del av ett konstverk alltid utom räckhåll.
Magnus Bons
Foto: Galleri Riis. Rödbotorget 2. Utställningen pågår 31 oktober – 28 november 2015
