Utställningsrummet fylls av sången ”Over the Rainbow”, barnstjärnan Judy Garlands klassiska sång ur filmen Trollkarlen från Oz. Rösten ekar övergiven, om och om igen. På väggen rullar ett bildspel med scener ur amerikanska skönhetstävlingar för barn. Uppvisning, tävling, yta – vilken roll vill vi vuxna att barnen ska spela i våra liv? Är barnet till för att behaga oss vuxna, motsvara våra drömmar och reparera våra misslyckanden, eller är vi vuxna till för barnet, att finnas tillhands i deras växande till lyckliga och harmoniska människor?
Assa Kauppis utställning This Is All ställer många frågor till oss vuxna – det är vi som har bollen i vår hand, det är vuxensamhället som formar det uppväxande släktet. Ska vi klä flickorna i rosa tyll, träna dem att sjunga vackert, röra sig graciöst och förmedla att vackrast vinner? Ska vi fostra ungdomarna till tävlingsmänniskor som jämför sig med varandra – det gäller att vara snabb och snygg. Ska vi lära dem att dölja känslor och pinsamma sanningar och att sopa problem under mattan? Ska vi låta dem vara, gå sina egna vägar redan från början, och hoppas att allt blir bra? Förändrar vi något med begrepp som lika värde, gilla olika, alla får vara med, hen och valfrihet, eller genom att säga att könet är en konstruktion, eller genom evenemang och manifestationer? Tillför åtgärder som jämställdhetsplaner och kvoteringar något verkligt? (Finns det magiska ord som förändrar allt?) Jo, lite förändras kanske, en ögonöppnare blir det åtminstone när upplevda problem uppmärksammas i debatt och kampanjer: föräldrars alkoholism, anabola steroider, anorexi, könstillhörighet, psykiska problem, självmordsstatistik för barn… men i det långa loppet eller det stora hela verkar ansträngningarna inte göra någon större skillnad – ett steg fram och två tillbaka.
Föräldrar, lärare och politiker försöker lära ”oss andra” att tänka rätt, marknadskrafterna drar åt ett annat håll – där gäller det att hålla hjulen snurrande. Sitter problematiken i väggarna, inskriven och så djupt präntad att hur vi än vänder oss så blir det fel i den ständiga kampen om det uppväxande släktet. I Utställningen This Is All säger ingen hur du ska uppfatta det du upplever, hur du ska tänka, Assa Kauppi förfasar sig inte, tar inte parti; låt tankar, upplevelser och frågor flöda fritt – hur ljud, bildspel, skulpturer, arkitekturobjekt och bilder påverkar betraktaren beror givetvis på dennes referenser. Själv tror jag att konstnärens roll i dagens samhälle hör till de viktigaste!
Visst är det kul att klä ut sig, tycka att man är fin, visa upp sig – vacker och i fin form, det är spännande att tävla, det är roligt och nyttigt att vara beundrad vare sig man är barn, förälder eller tonåring, men allt har en baksida. För vems skull deltar barn i utslagstävlingar och i regisserade uppvisningar jämförbara med dressyr för hästar med tillhörande bedömning? Drömmar, idyll, ideal, gulligt/sött, duktigt, prestation, uppmärksamhet, jubel, gemenskap, släktskap, ombonat och trivsamt – ställs mot prestige, ångest, exploatering, underordning, misslyckanden, splittring, ensamhet, utsatthet och mardröm.
Framför bildspelet med de uppklädda och uppträdande småflickorna med vuxenmanér finns en skulptur: en liten ballerina i fantastisk kjol sitter demonstrativt på golvet med benen i kors, stödjande huvudet i sina händer med ryggen mot sina uppträdande kollegor. Blicken tycks inåtvänd, hon tänker och är bestämd – hon ska inte vara med! Alternativt är hon besviken, sur eller bara väntar och är uttråkad. Flickan är en del av verket In Search of a Winner, på golvet omges hon av några av skogens djur, som om de utgjorde en trygghet – frågan är om inte djuren är publik till den pågående tävlingen och har en dubbel roll.
En engelsktalande röst strax bakom mig utbrister något i stil med: ”Oh, how wonderful, isn’t that cute!”. Av nyfikenhet sneglar jag försiktigt på vad det kan vara som får henne att utbrista detta. Tre piedestaler i olika höjd med montrar i glas – eller är det kuvöser… Innanför glaset på den högsta ligger en guldbebis på sammetskudde, iklädd ryschpyschtyll kring bakdelen, smyckad med pärlor och lösögonfransar. I de övriga finns en bebis i silver och en naturfärgad med liknande utstyrsel. Tillståndet är fridfullt sovande, helt utmattade eller något ännu värre… De är verkligen förföriskt fantastiska och galet söta – men i samma stund gestaltar verket något så förskräckligt och fasansfullt!
Mittemot står en rad med simmare som tycks göra sig beredda inför start, men av titeln att döma verkar tävlingen redan avgjord The Race is Over. De är olika individer som i läget kan tillåta sig olika positioner, men bakom simglasögonen tycks de ändå vara vaksamma på varandra. Tävlingsinstinkten och tävlingsmomentet finns inpräntat i situationen och uppställningen: någon ser spänd ut, någon koncentrerad, en annan förbereder sig mentalt, ytterligare en kroppsligt. En startpall står tom – någon har valt att utebli helt, har kanske gett upp – eller också är det inte ett val, utan just att denne inte blivit vald, inte har gått vidare. De olika kropparnas form inger ändå hopp, de är av olika kön och kroppsform. Hur som helst är de skulpterade brons-kropparna suveräna.
Det tredje verket Vows of Silence utgörs av en interiör installation, och består liksom de andra av flera delar. Halva väggar och dörröppningar ger en samtidig känsla av öppenhet och slutenhet. På det ’innersta rummets’ vägg hänger ovala porträtt av tre generationer intill formen av en moraklocka. Tradition, familj, trygghet. Tapeterna från familjebilderna återkommer i vägginstallationen, inom hemmets väggar kan mycket hända som inte syns utåt. Blomster- och medaljongmönstren på sjuttiotalstapeterna är uppbyggda av meningar upprepade som mantran, de berättar om tomma ord, vilsenhet, utsatthet och svikna löften, som: ”It will brobably be alright”. ”You will never know everything anyway”. Det finns mycket bakom kulisserna och allt som glittrar är inte guld.
Adress: Norbyvägen 26, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 10/6 – 23/8
Marit Jonsson (text), Bror Hjorths Hus (foto)
