För alla dem som mist tron på att visuella uttryck kan uppröra eller entusiasmera människor är ett saftigt konstbråk som livets vatten. I våras var det Kalmar konstmuseum, vars huvudmän efter ovanligt klantig handläggning lyckades komma på kant med i stort sett hela det lokala och nationella konstlivet. Och nu mullrar det på andra sidan av Ölandsbron, där Ölands museum Himmelsberga via dess ägare Ölands hembygdsförbund hamnat på kollisionskurs med en av deras utställare, konstnären Oscar Guermouche. När hembygdsförbundet ville flytta Guermouches verk ”Tredje generationen” med argumentet att folkmusiker som skulle uppträda utanför museet stördes av verket innehåll och placering. När inte konstnären gick med på att flytta sitt verk och munhuggningen spetsade till sig valde Guermouche till sist att riva hela verket. I och med planerna på att flytta det hade avtalet med utställningsarrangören brutits, var det logiska argumentet. Nu kommer verket i en annan form att visas på Kultivator i Dyestad.
När jag läser in sig på materialet i ärendet slås jag av hur mycket det ligger i den gamla klyschan om att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser. För någonstans är det svårt att pådyvla de ansvariga illvilliga avsikter. Hade det varit så, vore problemet kanske inte mindre, men annorlunda. Den ende som tycks ha varit tydlig med sin ståndpunkt är konstnären själv. Och möjligtvis Konstfrämjandet, som tagit initiativet att bjuda in Oscar Guermouche för att göra ett verk på Himmelsberga. Övriga verkar mer eller mindre ha tagits på sängen, när resultatet stod klart. Det är inte bara konstigt, utan näst intill tjänstefel. Oscar Guermouche har en fyllig hemsida med information om sina tidigare verk, och kör man hans namn i Google råder det knappast något tvivel om hur han arbetar. Att hans konstnärskap till stora delar handlar om att problematisera frågor om identitet och identitetsskapande, gärna med en tillspetsad visuell framtoning, är inte direkt en statshemlighet. Varje utställningsarrangör eller museiägare med tillgång till Internet borde veta att tar man Guermouche i båten så får man också göra sig besväret att ro honom i land. Och när man läser hans idébeskrivning av ”Tredje generationen” och ser bilderna av det färdiga verket blir det ännu mer tydligt att det inte kunnat stå någon annanstans. Visst, det är en planliknande konstruktion som skärmar av en lummig utemiljö, men detta är ju inget misstag från konstnärens sida utan själva poängen med verket. Idyllen ska helt enkelt spricka i kanten, och vi ska bli varse frågor som vi kanske inte ens reflekterar över. Får man en kopp kaffe på uteserveringen serverad till tankeprocesserna är det väl knappast att anses som en nackdel.
Men mest av allt störs jag över de argument mot verket som framförs å andras vägnar. Antingen det handlar om hembygdsvurmare som är rädda för att kaffedrickarna på uteserveringen ska känna sig störda eller folkmusikentusiaster som tror att publiken inte kommer att kunna ta del av de musikaliska framträdandena på rätt sätt. Någonstans anar man ett frö av välvilja, men hur missriktad blir den inte. I brist på egna argument letar man efter ställföreträdare, som oftast inte ens är tillfrågade. Till slut står man kvar med svartepetter och får löpa gatlopp i rikspressen som provinsiella bondlurkar utan kulturell förfining. Ölands turistchef håller sig säkert för skratt. Och hur svårt hade det egentligen varit för Guermouches vedersakare att sätta sig ned och konstatera: ”Shit, här har vi tydligen inte gjort vår hemläxa. Men låt gå, vi får stå vårt kast och vara grundligare nästa gång”. Det hade säkert inte kostat en enda knätofs, och Ölands status som kulturö hade förmodligen mått bättre av att man gjort den pudeln.
Anders Olofsson (text), Oscar Guermouche (foto)