I en TV-monitor visas något som ser ut som ett matlagningsprogram. Eller husmorsprogram hette det väl på den tiden. I filmen går en kvinna systematiskt och i alfabetisk ordning igenom olika köksredskap. Framvisade som vapen eller tillhyggen snarare än något för hemmets trygga härd. Hennes kroppsspråk vittnar om ett inkapslat raseri, men trots det återhållna kokar det ibland över, och hon hugger, sticker, slevar bort, slår och kavlar till de strukturer som formar kvinnorollen med köksredskapen. När hon kommer till bokstaven U över går hon till att visa bokstäverna genom att förvandla sin egen kropp i stora gester till resterande bokstäver i alfabetet: V W X Y och till sist Z som hon skär ut i luften likt Zorro, därefter avslutas filmen med en axelryckning och hon lämnar köket. Martha Roslers verk Semiotics of the Kitchen från 1975 står längst in i det sista salen i utställningen What’s happening? En utställning som erbjuder besökarna en historisk vandring genom dansk avantgardekonst mellan åren 1965-1975, betraktat utifrån ett feministiskt perspektiv.
På golvet framför Roslers film finns ett antal kvadratiska foton av Kirsten Justesen föreställande puffiga filttofflor, benämnda FODNODE (1977). Samma modell av tofflor bärs av en kvinna på ett foto strax intill på väggen, även detta ett verk av Justesen. Kvinnan på bilden sitter bekvämt tillbakalutad på en köksstol med en cigarett i ena handen och läser tidningen Klassekampen. Hennes hår är uppsatt med papiljotter och förutom filttofflorna är hon insvept i en tredje hemmafrusymbol, morgonrocken. Miljön fotot är taget i är även här ett kök, bakom ryggen på kvinnan leker två barn, ovan på kylskåpet står en övergiven mjölkartong och på golvet intill henne ligger en demolerad dammsugare.
En annan monitor i samma sal visar en kvinna som kammar sig så frenetiskt att det ser ut som om hon är på väg att dra håret av sig. Hela tiden upprepar hon frasen ”art must be beautiful, artist must be beautiful, art must be beautiful, artist must be beautiful, art must be beautiful, artist must be beautiful”. Verket är Marina Abramovićs videoperformance från 1975 med samma titel som repliken hon upprepar: Art must be Beautiful; Artist must be Beautiful.
Direkt när man kommit in från museets entréhall till denna sal möts man av ett antal verk av Lena Adler Petersen och hennes livspartner Bjørn Nørgaard. I en 40 sekunders svartvit filmsekvens ser man Petersen vandra naken bärandes ett kors i ena handen genom en sal med kostymklädda herrar. Verket är Den kvindeliga Kristus II. En idag legendarisk performance som utspelade sig i Köpenhamns börshus 29 maj 1969 kl 15, och ett verk som fungerar som affischverk för hela utställningen. Strax intill projektionen är tre träkonstruktioner utplacerade, Nørgaards Kneppemaskiner (knullmaskiner) från samma år. Tre träkonstruktioner där man med läderremmar kan binda fast kvinnan i olika ställningar för påsättning. På en liten försynt TV-monitor, placerad så att inte de mest småväxta besökarna kan se den, är paret Petersen och Nørgaard i full aktion med att använda dessa träredskap.
Alla dessa uppräknade verk finns i utställningens sal B, salen med fokus på den feministisk avantgarde konsten i Köpenhamn mellan åren 1969 till 75. Att de o-danska konstnärerna Martha Rosler och Marina Abramović kommit med hör samman med att de deltog i den stora Kvindeudstillingen XX som visades på Chalottenborg i Köpenhamn 1975. Här finns även en rad andra verk som är värda att lyfta fram från denna period, inte minst de kollektiva tablåerna i utställningen Damerbilleder från 1970 som presenteras i ett av de små sidorummen till salen.
Sorgligt är att detta bara är halva utställningen What’s happening? För det finns också en sal A. En sal med verk från 1965-68. Verk som ska fungera som en pendang i förhållande till vad som hände när kvinnorna på allvar började ta sin plats på konstscenen runt år 1970.
Köpenhamns avantgarde bestod under 1960-talet av tre rörelse som inte hade särskilt mycket med varandra att göra. Det var Fluxusfolket med Artur Köpcke och Eric Andersen, samt alla de otal internationella konstnärer dessa drog till staden. Här fanns också den politiskt aktionsorienterade Situationisterna med bl.a. Jørgen Nash och Jens Jørgen Thorsen. Dessa två grupperingar har man helt utelämnat från utställningen What’s happening? och de nämns inte ens att de existerade i den i övrigt omfattande utställningskatalogen. Istället är det den tredje avantgardegrupperingen som fått allt fokus. Folket kring den lokalt ikoniserade Eks-skolen, med Paul Gernes, Per Kirkeby, John Davidsen, Stig Brøgger och Peter Louis-Jensen. Denna krets av konstnärer var främst inriktade mot vad som hände andra sidan Atlanten och för mig som utanförstående framstår det de frambringade som halvtaskiga plagiat av New York-scenens formalistiska minimalism och popkonst. Rörelse som i sig var långt mindre radikala i sin konstsyn än både Fluxus och Situationisterna.
Problemet är att man utifrån detta ytterst begränsade urval ur tidens avantgarde ställer upp en rad konsthistoriska teser som utställningen sägs besvara. Man påstår till exempel att med de kvinnliga konstnärernas intåg runt 1970 blev avantgardet politiskt, det kom in humor i konsten och den blev mer händelseorienterad. Svar som enbart hänger samman med urvalet av de formalistiska verk som möter betraktarna i utställningens första del. En historieförfalskning som ingen tjänar på förutom museet självt, som med detta kan påstår att deras samling är komplett och de har de viktigaste verken från tiden. Det minsta problemet med detta är att man bortsett från andra manliga 60-tals avantgardisterna i Fluxus och Situationismen, de blir uppmärksammade i så många andra sammanhang. Däremot har det medfört att minst tre viktiga internationellt avantgardekvinnor som var aktuella i Köpenhamn inom relevant tidsspann negligerats: Jacqueline de Jong, Alison Knowles och Niki de Saint Phalle.
Det stora problemet är att det tar bort fokus från hur fundamentalt kvinnorna omskapade konsten, framförallt under 70-talet. De politiska aspekterna av konsten kom i ett helt annat ljus när man som den s.k. rödstrumperörelsen fastslog att det personliga är politiskt. Något som öppnade upp för att konsten inte bara behövde diskutera abstrakta ideologier men också kunde ta sig an en konkret verklighet och en kamp med vardagen. Men nej, Paul Gernes tygboll (Stofekugle) från 1962 var inte ägget till den sociala konsten, som kan läsa mellan raderna i utställningstexten. Att de kvinnliga konstnärerna i Danmark dessutom var en del av rödstrumperörelsen gör ju också att de deltog i den absolut mest fundamentala samhällsomvandling som ägt rum i Skandinavien under 1900-talet.
What’s happening 2015? En ännu mer relevant fråga än nytolkningen av historien som utställningen serverar är hur museets samling idag utvecklas sett från ett feministiskt perspektiv. Vid en snabb koll på verk som är inköpta de senaste 10 åren går det lätt att konstatera att mer än två tredjedelar av nyförvärven är skapade av manliga konstnärer. Görs jämförelsen i kronor blir klyftan förmodligen mångdubblerad, så när museet om 50 år gör en översikt av dagens feminism får de åter släpa fram Bjørn Nørgaard och Per Kirkeby.
Adress: Sølvgade 48-50, Köpenhamn
Utställningen pågår under perioden 26/3 – 2/8
Per Brunskog (text), foto: se bildtexterna ovan
