Snow Falling Without Telling; en bedövande stillhet möter, som om allt är fruset och livet har stannat upp. Titeln får mig att tänka på hur det känns när stora vita flak faller, utan vind som för dem åt sidan. I min tanke är himlen ljust grå och den fallande snön vit, för att sedan ingå i snötäcket på marken, bedövande vitt och alldeles stilla.
Det bor en märklig vila i utställningen, och kontrasten till en stressig miljö tycks ofattbar. I gestaltningen finns inget kontaktsökande eller utåtagerande – snarare inåtvänt och kontemplativt. Kroppsspråket i skulpturer och målningar har ett näst intill passivt drag – möjligen medvetet neutralt eller som en markering att behålla sig inom sig själv. Men också en förmåga att behålla något nära utanför sig själv; som om i vacuum – eller med dragningskraft. Här finns en känsla av att bli tämjd, en maktfaktor, en tyst magisk kraft.
I skulpturen Atlanten – jag är mycket lugn nu (gips, oljefärg och pappersblommor, 2014) sitter en kvinna med benen under sig, fotsulorna uppvända, blicken neutral, inåtvänd eller långt i fjärran. Kroppen befinner sig i fullkomlig vila, den ena handen vilar på motsatt lår, den andra vilar mot den förstas överarm, just ovan armvecket. Utanför den vilande sammanhållna kroppen, under bordet, vita pappersblommor eller snöstjärnor – inte en rörelse. Inte heller i bronsskulpturen I vinden (2010) finns någon rörelse, detta trots att allt talar för det motsatta: på en vägghylla, en vinklad lös arm vars hand tangerar en vikande stapel av tre ojämnt runda former; just i ögonblicket för separation innan fall – ett fruset ögonblick.
Den lilla snögubbeskulpturen Snow Falling Without Telling 1 (gips, oljefärg 2014) är totalt innesluten i sig själv, sammanpressad och stadig mot sitt underlag, utan ens möjligheten att falla. Ansiktet är fullt av evig livsvisdom som inte kommuniceras utan bara finns där, och figuren blir i färg och struktur som ett med väggen.
Målningarna Moon Tale 1 och2 (tusch och gouache): 1, en fisk och en grön måne, en rörelse har funnits hos månen men upphört, det finns spår; 2, en magisk förändring har skett – ingen vet hur eller när – månen är hel, fisken större och tydlig, den tangerar ett barnhuvud. Stilla, utan svar befinner de sig där i varandras omedelbara närhet. Innanför, utanför Havsträdgårdsvägen (brons 2010): två händer på en snäcka – vilar händerna på snäckan eller håller de den uppe; håller marken snöflingorna uppe eller vilar de på sitt underlag?
Potentiell aktivitet finns i alla Bianca Maria Barmens verk, men förhållandet tycks mer förunderligt i vissa. Nattens dag (brons 2010): två vulkaner invid varandra, som sammanhängande, den ena sluten, den andra just i ett stelnat aktivitetsögonblick – kan något vara mer motsägelsefullt än ett vulkanbrott som frysts mitt i sitt utbrott!? Mot vulkanens bas befinner sig en fjäril, ditmålad i vitt – uttryckssätten fortsätter motsägelsen, liksom att fjärilens rörelse framåt har lämnat spår av en rörelse som inte märks och inte borde synas…
Gång på gång dyker varianter av den klassiska frågan upp, den om vilket som fanns först, hönan eller ägget. Rörelsen i fallandet saknas, snön faller utan att berätta det, men jag vet inte varför – kanske har jag för bråttom, kanske måste jag vänta… Kanske ska man inte veta allt, inte få svar på allt. Tids nog ingår den fallna snön i helheten. Avsaknaden av svar och rörelse förundrar, men med inandningen kommer en aning om österländsk filosofi.
Adress: Norbyvägen 26, Uppsala
Utställningen pågår under perioden 7/2 – 22/3
Marit Jonsson (text), Bror Hjorths Hus (foto)
