På ett kafé, andra sidan kanalen till det morgonrushande King’s Cross i London mötte jag en sval men solig förmiddag i somras Jeremy Deller för en intervju. Han är lite skeptisk till om han ska klara att sitta på kaféets utomhusservering, då som han förklarar att han är extremt känslig för solljus. Även om jag vid några tillfällen tidigare växlat några få ord med den engelskt-hövligt-sympatiska Deller, så är det mer en konstnär med rockstjärnestatus som nu möter mig denna morgon. Det blir kvickt uppenbart att han är tusen gånger mer van att bli intervjuad än jag är att intervjua. Han tar fullständigt kommandot över situationen, läser själv frågorna från min dator och på några minuter har han betat av en stor del av dem utan att jag lyckats komma in med några uppföljningsfrågor.
Att intervjua en person som dessutom anser att han bara följer sin allmänmänskliga nyfikenhet och som anser att han verk inte behöver någon förklaring gör inte heller att han har särskilt mycket att säga om sina verk. Det sistnämnda är dock helt korrekt, hans verk behöver ingen konstförmedlande tolkning, kontextualisering eller annan form av introduktion, alla kan ta del av dem utan att behöva känna till något om samtidskonsten och de skulle stå lika starka om de i ett helt annat sammanhang. Uttrycksmedlen han använt har i hög grad varierat och anpassats till vart enskilt projekts egna villkor.
Sitt första eventbaserade verk skapade Deller tillsammans med kollegan Alan Kaneden och legendariske och kontroversiella nattklubbsägaren Peter Stringfellow. Eventet var en blandning av cocktailparty och utställning vilken ägde rum i Stringfellows nattklubb. Året där på,1997, skapade Deller en ny musikgenrer genom att låta ett brassband framföra acid house-musik, en musikalisk sammanblandning som han benämnde Acid Brass. Detta evenemang fungerade som en stor fest, samtidigt som det återspeglar och fungerade som en hyllning till arbetarklasskulturen i England, där dessa två musikgenrer spelat en viktig roll och behandlats med avsky från dem med en konservativ kultursyn.
Sitt stora genombrott internationellt fick Deller med verk The Battle of Orgreave (2001). Ett verk som han senare även tilldelades Turnerpriset för. The Battle of Orgreave bestod av ett gigantisk lajv eller ett rollspelsevent med runt 800 aktörer. Det slag som här gestaltades var inte som brukligt bland lajvevent något medeltida slag, utan det slag som skett på nästan samma plats sexton år tidigare, när kolgruvearbetare drabbade samman med polis i byn Orgreave.
Därefter skapade han en guidebok till USA, After The Goldrush. En guidebok som främst lyfter fram fascinerande människor han mött under ett års runt resande i landet. Nästa projekt var Folk Archive, där han återigen samarbetade med Alan Kane. Denna gång var det Storbritannien som inventerades på folkliga kreativa kulturyttringar, kulturyttringar som inte räknas som kultur. Projektet utmynnade i en utställning där både de konkreta objekt visades men som även innehöll en dokumentärfilm med de två konstnärernas möten med olika folkliga kulturyttringar. Deller har också skapat dokumentära filmer om Depeche Mode-fans, fladdermöss och om wrestling brottaren Adrian Street, samt en dokumentär och utställning om/med ”konstnären, musikern och den fåniga sodomiten” Bruce Lacey.
2009 gav han åter sig ut på en resa genom USA. Denna gång med ett mobilt museum över det pågående Irak kriget. Projektet i sig var ingen protest mot kriget, bara ett försök att diskutera det från en annan vinkel än den debatt som fördes i media om kriget. Projektet som fått namnet It Is What It Is byggde huvudsakligen på att besökarna fick möjlighet att diskutera kriget med två personer som tagit del av kriget fån olika vinklar, en före detta amerikansk soldat och en irakisk man från Bagdad. Förra sommaren var Deller utsedd att representera Storbritannien på Venedigbiennalen. Detta gjorde han med installationen English Magic, där han satte samman en utställning som fokuserade på det brittiska samhället, dess folk, ikoner, myter, folklore och dess kulturella och politiska historia. Här vävde han samman högt och lågt, det populära och det förfinade. Detta för att skapa en reflektion över vad England som samhälle står för och vart det är på väg.
Per Brunskog: I dokumentären Middle Class Hero, som gjordes om dig i samband med din utställning på Hayward Gallery här i London 2012, beskriver du dig själv som: ”en enkel man som gör enkla verk för enkla människor”. Har du lust att vidareutveckla detta?
Jeremy Deller: Det var menat som ett skämt, ta det inte för seriöst. Det var ett sätt för mig att säga att mina verk inte är teoribaserade. Du behöver inte massa kunskap om samtidskonsten för att ta del av mina verk. Mina verk handlar inte om konsten i sig eller abstrakta idéer. Att de verk jag skapat mer fokusera på det vi alla har gemensamt.
PB: Du har ingen formell konstutbildning bakom dig, men har studerat konsthistoria och när du var tjugo år tillbringade du två veckor under ett sommarlov i Andy Warhorses Factory, där du insåg att göra konst är att göra precis det man känner för. Har du lust att berätta om din väg in i konstvärlden och ditt förhållande till den idag?
JD: Det är en stor fråga. Jag har alltid varat intresserad av konst och att gå på museum, när jag slutade gymnasiet började jag jobba i ett galleri, men det var inte så kul, fast inte direkt dåligt ändå. Sen började jag göra diverse saker som att ta foton. Det tog mig sju år att bli nåt som kan likna en konstnär, så det var en långsam process. Gällande min relation till konstvärlden idag! Jag är absolut mitt i den, jag tillbringar mitt liv i den, jag försörjer mig på den. En del människor försöker göra mig till en outsider och antikonstnär, men det är jag absolut inte, konstvärlden är min närmiljö.
PB: Det finns inga direkta referenser till samtidskonsten i dina verk, men ett fokus på samtiden i form av samhälle och bredare kulturyttringar. Är samtidskonsten inte något som engagera dig?
JD: Jag gillar samtidskonst och jag är intresserad av den, men det är sant att mina verk inte vissa något intresse över samtidskonsten utan över världen runt omkring mig, så det är sant i förhållande till mina verks ämne. Men samtidskonsten är den värld jag lever i, min vardag. Mitt umgänge består också till stor del av andra konstnärer och jag går på många utställningar, så jag är absolut en del av samtidskonsten.
PB: Du har sagt, att eftersom du inte gått på någon konstskola så har du aldrig behövt gör dig ordinär. Samtidigt verkar du har ett enormt stort intresse för ordinära människor. Jag tänker på ditt samarbete med Peter Stringfellow och de dokumentärfilmer du gjort om Bruce Lacey och Adrian Street. Finns det inte en paradox här?
JD: Nej, det finns ett problem när folk använder orden ordinär, originell, normal, vanlig när man pratar om människor. Det kan bli väldigt underkuvande. Jag är mer intresserad av vad människor brinner för, vad de gör i grupp eller som individer, hur de skapar sina egna öden. Detta är absolut tre människor som skapat sina egna öden och tagit kontroll över sina egna liv, där igenom haft intressanta karriärer som gjort att de inte bara förändrat sina egna liv utan även påverkat ett historiskt förlopp. Deras personliga levnadshistoria sammanknyts därför med en större samhällsförändring.
PB: Jag tycker mig ser ett riktningsskifte i ditt konstnärskap med verket English Magic, som du visade på senaste Venedigbiennalen. I det verket finns ett personligt avtryck av din syn på det engelska samhället, i tidigare verk har du mer skapat utrymme för andra att uttrycka sina åsikter om olika ämnen. Är det en förändring i din produktion här?
JD: Möjligen ja… Jo det kan nog vara korrekt. Jo jag var intresserad att uttrycka mina egna åsikter i Venedig. Fast även där jobbade jag med andra människor, men det fanns defensivt ett behov att uttrycka min egen syn på det brittiska samhället med det verket.
PB: Man finner mycket nonsens, löjligheter och humor samtidigt som det finns en politisk/samhällsorienterad seriositet i dina verk. Projekt som Acid Brass ser på ytan ut att vara ren underhållning, men studera man det närmare finns där tydliga politiska dimensioner. Och ett verk som English Magic, som är mer uppenbart politiskt, innehåller samtidigt mycket humor. För mig är detta en rätt typisk engelsk attityd, även om det så klart är möjligt att finna i övriga Västeuropa så är det helt klart mer vanligt här i England att blanda humor med politik. Men går man sedan längre öster ut, till länderna som befann sig på andra sidan järnridån under kalla kriget, så finner man samma förhållningssätt igen. Har du några reflektioner kring detta?
JD: Du har rätt i att det finns mycket humor och obscenitet i mina verk. Särskilt i Acid Brass men också i ett verk som The Battle Of Orgreave och annat jag gjort. För mig är det viktigt att ha humor. Det är ett extremt bra sätt att kommunicera idéer och få folk engagerade i vad man gör, det är en enkel devis. Men också en reflektion vem jag är personligen. Så jo, jag gillar att blanda humor med ett hårt politiskt innehåll. Eller starta med humor och så kan man gå in på djupare politiska frågor därifrån. Så absolut, humor är absolut väsentligt för mig som person och konstnär. Om man skulle göra verk som bara handlar om hur fruktansvärd världen är skulle inte folk vara intresserade av dem, de skulle bli allt för deprimerade, så humor är som att blanda in socker i medicinen. Kanske det är typiskt brittiskt, en form av fatalism. Och som man också kan se i öst, folk som använder en svart humor för att hantera svåra situationer. Men mina verk är mer obscena än svart humor, tror jag. Jag har ingen förstahandsinformation om den östeuropeiska konsten, men visst en fatalism. En del av mina verk har ett drag av detta. De östeuropeiska konstnärerna jobbade ju under en helt absurd situation under det kommunistiska styret, i Storbritannien är det en helt annan situation, som jag tror mina verk reflekterar. Det var ett bra svar!
PB: Just detta med att folks skapande av sina egna öden återkommer i många av dina projekt.
JD: Är inte det ett allmänmänskligt intresse? Som människor är vi ju attraherade av denna typ av människor. Dom fängslar oss, vi vill se vad de gör, ibland är de kontroversiella men de fascinerar alltid oss. Det är det som är viktigt för mig.
PB: När du och Nick Abrahams blev tillfrågade om att göra en dokumentärfilm om Depeche Mode valde ni att helt fokusera på fansen, har du lust att berätta mer om filmen och varför ni valde utgångspunkten?
JD: Vi valde fansen för att vi visste att bandet inte var intresserade av projektet och samtidigt tyckte vi att fansen var mycket intressantare. Alla vet historien om bandet, den har blivit berättad tusen gånger. Så vi ville berätta den andra historien kring bandet, hur människor mottagit musiken. Vi visste att det fans en viktig historia kring bandets fans i östblocket, där bandet haft en särställning där vid tidpunkten för sammanbrottet av kalla kriget. Så det handlar om hur musiken reflekterar förändringar i världen. Deras musik var viktig inte enbart i samband med förändringar av ett land utan en omdanande period i hela världen. Och fansen i Östeuropa är fortfarande väldigt lojala med bandet, vilket var bra för oss. Deras entusiasm var väldigt tacksam att jobba med, den passade perfekt för filmberättandet.
PB: Men filmen har aldrig kommit ut?
JD: Nej, folk gillade inte filmen, bandet och personen som sköter deras webbsida var inte nöjda med den på grund av att de själva inte medverkade.
PB: Du verka har en stor fascination för banderoller och processioner, hur folk manifestera sina åsikter i det offentliga. Har du lust att prata mer om denna fascination?
JD: Du svarade själv på frågan. Är vi inte alla fascinerade av hur folk manifestera sina åsikter offentligt? Människor är besatta av andra människor, hur de beter sig och agera. Vi kan inte stoppa oss själva när det gäller detta. Jag har bara samma intresse som alla andra, med skillnaden att jag kan använda det, jag kan skapa verk av denna fascination. Men jovisst, jag älskar att se hur folk manifestera sina åsikter offentligt även när jag inte delar deras åsikter, jag tror det är det enkla svaret på frågan.
PB: Angående dina mer uppenbart politiskt laddade verk som The Battle Of Orgreave om kolgruvearbetarkonflikten , It Is What It Is om Irakkriget och English Magic som reflektera det nutida engelska samhället, har du uttryckt att du inte är intresserad av att läka de samhälleliga sår som verken kretsar kring, snarare vidhålla smärtan genom att röra runt i såren. Varför har du vält den strategin?
JD: För det ger mer mening i det sammanhanget då det fortfarande fans orsaker att vara arg.
PB: Ett annan konstnärlig strategi som också varit återkommande i din produktion är mytbild. Vad är dina tankar bakom detta?
JD: Det handlar bara om att myten är ett bra sätt att berätta en historia som alla kan förstå.
PB: På senare år har det framträtt en tendens av att lyfta in objekt i konstsammanhang av folk som inte själva ser sig som konstnärer. 2005 skapade du utställningen Folk Archive där du just lyfte fram det kreativt skapande som existerar utanför konstvärlden. Vad tycker du själv denna trend reflekterar?
JD: Kanske ett intresse i andra produktionsformer, en konst som inte nödvändigtvis är baserad på en marknad. Kanske är det ett försök att se vad samtidskonsten kommer ifrån, då mycket av samtidskonsten har influerats av denna form av denna form av folklig produktion. Det var i alla fall det vi ville visa med vår utställning. Att visa att konstnärerna inte är de enda konstnärerna. Men jag tror absolut att det är sant att det blivit ett mode just nu.
PB: I en intervju jag läste uttryckte du också att kreativiteten utanför konstvärlden är större än kreativiteten hos konstnärer, har du en förklaring till varför konstvärlden blivit okreativ?
JD: Jag säger inte att konstvärlden är okreativ, det är uppenbart den är. Jag säger bara att det finns en större volym av kreativitet utanför konstvärlden och att ibland blir konstvärlden överträffad av kreativiteten som finns bland folk som inte själva ser sig som konstnärer.
PB: För en tid sedan var jag på öppningen av Liverpoolbiennalen. Det mest slående av detta besök var hur utställningen där dominerades av ett historiefokus. Både i form av att kuratorerna lyfte fram äldre konstnärskap och äldre verk, men även att en totalt dominerande del av de nyproducerade verken byggde på någon form av historiskt material. På samma sätt som med ditt framlyftande av kreativt skapande utanför konstvärlden, kan man se dig som en föregångsgestalt även för denna trend, hur ser du på det och på trenden i sig?
JD: Jag har gjort flera arkivarbeten, så visst är jag en del av denna trend, men kanske är det inte så tydligt i slutprodukterna. Jag tror det beror helt på hur man använder arkiven. För mig är arkiven precis som min dator, en resurs som går att använda på många sätt. Just för tillfället arbetar jag med ett projekt där jag använde historiska verk tillsammans med samtidskonst. Jag tror det beror helt på vad du gör av det, du kan göra det verkligen levande eller väldigt torrt, ointressant. Jag har inte sett Liverpoolbiennalen, men jag tror det är många som mig som attraheras av det finns en enorm lockelse att gå in i museums förråd och andra arkiv. Sedan tror jag också det hör samman med bidragssystemen.
PB: Vad säger det om samtidskonstens förhållande till dagens samhälle?
JD: Jag vet inte! Kanske beror det på att kuratorer väljer den formen av konst för att det är ett mode eller en trend. Men jag vet inte varför, jag är inte tillräckligt intelligent! Jag lägger inte ner så mycket engagemang på att begripa vad som driver andra konstnärer eller konstvärlden. Jag har nog med det som fascinera mig och göra saker av det. Blir det en trend så blir det inte lika intressant. Själv har jag gjort projekt i den riktningen, förhoppningsvis inte uteslutande.
Per Brunskog (text)
