Osäkerhet, tvivel, tvekan, skepticism, villrådighet, ovisshet, vacklan, instabilitet, otrygghet, ambivalens, nervositet och humor. Trots att Annika Ströms verk ofta är högst konkreta, närmast vardagliga, placerar de betraktaren i en position där ens inbyggda kompass börja snurra. En stor del av Annika Ströms produktion består av text eller är textverk, där korta textfraser är skrivna på väggar och målningar, så som: ”jag hinner inte med”, ”allt går så fort”, ”här är ju ingenting”. Hon har även uppmärksammats för sina musikaliska performances där hon framför egenskrivna korta kärlekssånger. Och för sina videoverk, som hon själv kallar ”the absent films”, som t.ex. The missed concert, Been in video – där vänner missat hennes konserter eller blivit bortklippta ur hennes filmer. Eller som The kindest artist in the world där vi ser den finska konstnären Jukka Korkeila stå och le i ett snölandskap.
Ströms mest uppmärksammade projekt är dock den performance hon uppförde på konstmässan Frieze i London 2010: Ten embarrassed men, där tio män i likadana kläder gick runt på mässan och såg generade ut – detta som en kommentar till den ojämlika könsfördelningen på mässan.
Per Brunskog (PB): I den korta text jag skrev om dig nyligen, beskrev jag att en av riktningarna i ditt konstnärskap består i en feministisk kritik mot konstinstitutionerna. Jag tänker på ovan nämnda Ten embarrassed men, och verket 1000 Years, ett textverk där man kan läsa: ”This text will fund the showing of work by woman artists at Palais De Tokyo 2007 – 3007”, ett verk som var ett svar på att dess nytillsatta curator på Palais De Tokyo skapat en utställning med 98% män. Sedan också delvis verket: this work refers to all male art. Men du har också sagt i en intervju jag läste: att man lika väl kan sluta utbilda kvinnor på konstskolorna, då de ändå inte kan försörja sig inom konstvärlden så som den ser ut idag. Ändå gillar du inte min beskrivning: ”En rad av Ströms verk innehåller också en feministisk institutionskritik gentemot konstvärlden.” Varför?
Annika Ström (AS): För att jag vill kommentera och inte kritisera. Det är för trist att kritisera. Roligare att kommentera och uppmärksamma, det är en bättre väg att gå med sin ilska.
PB: Är konst att vilja?
AS: Ja, varför inte; vilja veta, ändra, känna, se, orka, stå ut.
PB: När vi pratats vid har jag uppfattat en nyfikenhet från dig på hur jag tolkar din konst. Och till boken Annika Ström Live! engagerade du en rad skribenter för att beskriva ditt konstnärskap, det framstå som de fått väldigt fria tyglar om vad de skulle skriva om. Så som jag förstår det är just denna form av öppenhet viktig för dig?
AS: Ja, absolut. Alla i boken är människor som jag har arbetat med eller som har skrivit om mig förut. Om det var en kritiker som hatade mina verk hade jag ju inte bjudit in den, och den hade inte fått fria tyglar heller för den delen… Men, för ett tag sedan gjorde jag ett textverk som låter: Looking for a writer who hates all my work and wants to write a essay. Good fee. Pls call:… Man vet aldrig, kanske gör jag en bok med skribenter som avskyr mina verk.
PB: Jag är väldigt förtjust i Jennifer Allens text Annika & CO om dig, som finns med i boken Annika Ström Live! Visst kommer det in en del beskrivningar av dina verk i den, men till största delen handlar den om ifall du tycker hon ”är din favorit kritiker”, som du sa till henne när du bjöd in henne att skriva till boken. Den beskriver hennes tvivel, oro och fåfänga över om du verkligen tycker detta. Samtidigt blir det en väldigt fin spegling av dina verk, som ofta bär på samma vilsenhet. Texten är dessutom så irriterande första gången man läser den att den stannar kvar i huvudet på en. Jag önskar själv att jag var så modig som kritiker, vågade vara så personlig och gå så långt bort ifrån verken/konstnärskapet och på så sätt öppna upp texterna för fler tolkningar. Anser du det är viktigt att tolka och analysera konst?
AS: Jag hoppas att man kan tolka mina verk på många sätt. Det bestämmer ju inte jag. Om jag står och maler om att ett verk jag har gjort handlar om min mamma, men en kritiker tycker det är ett verk om institutionskritik eller offentliga rummet så är det ju bara intressant för mig. Jag vill att det jag gör har många tolkningar. Jag sa inte till Jennifer den gången att hon var min favoritkritiker, det har hon hittat på . Men hon är bra och numera är hon min favoritkritiker och har blivit en god vän.
PB: I have no theory about this text är ett av de verk du gjort som jag tycker allra bäst om. Ett verk som består av denna text målad på en duk. Har du lust att utveckla dina tankar kring det verket och varför du gjorde det?
AS: Ibland blir man lämnad så tom efter att ha sett på ett verk. Det verket är tomt, om man inte fyller på själv. Alltså är det ett väldigt interaktivt verk.
PB: Du jobbar mycket med både text och musik och korta dramatiserade filmer, ändå är det uppenbart att det är i konstvärlden du vill vara, vad är det just med konstsammanhanget som lockar dig?
AS: Det är lättast.
PB: Du har nu bott i England i flera år. Själv flyttade jag till London för ungefär ett år sedan. För egen del måste jag säga att konstlivet här till stor del varit en besvikelse. Jag upplever det som extremt elitistiskt, ibland i form av ett desperat sökande efter nästa stjärna eller ett konserverande och oproportionellt hyllande av det som redan uppnått stjärnstatus. Sedan att närmast all konst man ser här är enbart inriktat på försäljning, även då på mer alternativa konstnärsdrivna gallerier. Hur är din syn på konstvärlden i London jämfört med Norden eller Berlin där du också bort under många år?
AS: Jag håller med dig men jag tycker det gäller överallt. Jag tycker konstvärlden är stendöd just nu. Jag går på många utställningar i London, men nästan bara på museum och institutioner, nästan aldrig på gallerier. Jag går och ser på konstnärskap som jag redan känner till och tycker om. Men inte för att hålla mig uppdaterad eller se på vad det är som händer. För det händer inget verkar det som… Jag har ingen förklaring till detta men det kan vara en efterreaktion på mycket pengar och inga alls. Jag ser hellre på tv-serier. Det verkar som TV är det ”som händer”.
PB: En positiv sida av London konsten är att den är mycket roligare än konsten i Norden, som i hög utsträckning håller sig fast vid en humorbefriad kvasikonceptuell minimalism. På vilket sätt är humorn viktig för dig? Och varför tror du det är sådant tabu att diskutera humor i konsten?
AS: Som du säger är det mer acceptabelt med humor i konsten i England. Jag vet inte varför humor i konst anses oseriöst. Jag anser själv att många gånger det är de mest seriösa, allvarliga sorgliga konstnärerna, som använder humor. För min del är humor aldrig en utgångspunkt, det är en inställning som gör allt uthärdligt och det speglar senare av sig i konstverket.
PB: Du använder dig också av rätt mycket ironi, är det inte ett än värre tabu?
AS: Kan du ge ett exempel? Jag vet inte om jag ironiserar, bara i så fall om mitt eget konstnärskap.
PB: Är inte alla de verk jag ovan beskrev som ”feministisk institutionskritik” ironiska?
AS: Jo kanske det…
PB: Självironi. Du har hållit ett antal artist-talk om dina misslyckanden, kan du berätta mer om detta?
AS: Mina verk har varit i olika utställningar och artiklar om att misslyckas. Rädsla för att misslyckas är en skräck som kan vara komisk och befriande. Konst är befriande när den avslöjar rädsla för att misslyckas. Konstnären är den mest utsatta och därför de som är mest känsliga för misslyckande. Själv uttrycker jag den rädslan i ett förberedande syfte, som i text verket Everything in this show can be used against me från 2003.
PB: Det finns en banal enkelhet i nästan alla dina verk och du använder dig av vardagsliknande händelser, jag tänker t.ex. The upset man. En performance där en man får ett telefonsamtal under en vernissage och blir mer och mer arg och till sist står och skriker i telefonen så att hela vernissagefesten avstannar och alla står och stirrar på mannen.
AS: Nej, verket accelererar inte. Han talar i telefon med en fiktiv partner i två timmar. Han rör sig runt min skulptur bestående av en slags scen och en text. Texten är den dialogen som han har i telefonen. Han maler och lider. Folk tycker han är störande, de tror han har kommit in på vernissagen från gatan av misstag. Inte förrän det hålls tal av curators och intendenter och han fortfarande talar högt är det folk ur publiken som hyschar honom. Inte förrän den performancen annonseras, de sista minuterna av vernissagen, framgår det att han är en skådespelare som spelar The upset man.
PB: Du berättade när vi sist möttes att du skulle göra en utsmyckning till Lunds Universitets ny humaniorabyggnad. Har du lust att berätta?
AS: Det är ett uppdrag av Statens Konstråd i ledning av Peter Hagdahl. Det är korta textfraser som är spridda runt i byggnaden i olika material. Verket heter Men vänta nu. Den texten skall stå utskuren i metall på taket, tio meter lång. Andra texter finner man inne i byggnaden målade på väggar eller utskurna i metall. I all evighet.
PB: ”I all evighet” har du dödsångest?
AS: Nej. Det är det första verk som är permanent installerat.
PB: Du hade i höstas en utställning i Winchester Great Hall genom artSOUTH i Hampshire på Englands sydkust, kan du berätta något om den?
AS: Det var ett stort projekt curaterat av Judy Adams där tio utvalda konstnärer uppmanades att samarbeta med ”local people” i södra England. Jag arbetade med Winchester University och Amanda Smallbone som driver en kurs i körsång där. Kören relaterade till ett tredimensionellt textverk Look the Other Way som fläkte ut sig i hela den medeltida hallen. Alla körmedlemmarna var klädda i samma serie-tecknade-mönstrade-hoddies och sjöng popsånger till bönsång, som om de vore ett gäng medeltida skateboardmunkar. Det blev helt skruvat. Det var fult och vackert på samma gång.
PB: På din hemsida har du en trailer till en kortfilm: SVENSKAN I /The Swede I, vad är det för projekt?
AS: Det är min första spelkortfilm. Det är en tretton minuter lång och handlar om en svenska, spelad av Carina Westling. Karaktären Svenskan är fly förbannad på England. Hon dimper av olika anledningar ner i Roslagen med sin ilska och liftar med en studiemedelskuldsatt äldre dam. Spelad av Gunnel Lindblom. Filmen är den första av 10 delar om den arga svenskan.
PB: Vad har du mer på gång just nu?
AS: Jag skriver på fler episoder om den arga svenskan. Försöker realisera ett långfilmsmanus, och så målar jag statistiska tabeller som innehåller meningslös statistik. Jag har mycket roligt just nu.
PB: Vi pratade sist lite om ditt verk Nothing/Ingenting, en film där du skriver dessa två synonymer på varsitt pappersark och sen ser vi hur papparken blåser runt på en gräsmatta. Du sa att detta var ett av dina favoritverk, varför?
AS: Jag tycker det är så vackert och jag kan inte förklara varför. Därför är det ett av mina favoritverk.
PB: Vad är motivationen bakom ett sådant verk? För många upplevs det nog som ren nonsens.
AS: Ja nonsens, ”the non sense” sa du sist att du hade teorier om. Det tycker jag är intressant. Det är ett verk om att ”let go”, någonting som händer kan inte förklaras, men då får det vara så.
PB: Ja, jag la sist fram en blurrig teori om nonsens som konstnärligt verktyg. Jag tänker att själva begreppet nonsens är en subjektiv utsaga, ett uttryck för att något saknar förstånd, tankeförmåga, sunt förnuft. Att medvetet uttrycka något som man vet kommer uppfattas som nonsens blir därmed en motståndshandling mot det sunda förnuftet, mot det rationella och logiska tänkandet, men också mot normer och makt. Ett uttryck för: Så här uppfattar ni det, men det kan lika väl vara tvärtom? Eller som ett påvisande om att det faktiskt finns något bortom vår mänskliga horisont. Ett nonsens saknar ju aldrig mening, det är bara en annan form av mening. Det kanske tydligaste exemplet på att använda nonsens som konstnärligt verktyg är John Cages 4′33″, ett verk som nog många uppfattar som nonsens, men som har revolutionerat tänkandet kring musikteori. För min del tycker jag det finns ett nonsens-drag i många av dina verk, både i form av uppochnervändande av normer och ett existentiellt ångestfullt sökande efter mening. Har du några tankar kring detta?
AS: Ja, som jag sa ovan att saker händer och kan inte förklaras och det är väl någon slags samförstånd i detta, inte minst i språket. Mina svenska textverk är ju väldigt nonsens, existentiella. Existens är ju liksom nonsens…
PB: Kan du ge nått exempel på verk? Passar svenska språket bättre till nonsens?
AS: Nej alla språk tror jag kan formulera nonsens, men framförallt som sagt, ljud- och bild.
PB: Jo, mycket nonsens är existentiellt, ett petande i det vi inte har begrepp om, det vi inte kan förklara och det som ligger nära begreppet intet. Just för att nonsens är ett så vagt och flytande begrepp tror jag det är väsentligt. Jag ser också en annan form av nonsens i din konst än den existentiella, det som mer handlar om perspektivförskjutningar. Ett nonsens som inte ger några svar, bara nya perspektiv. Är inte den tomhet som du beskrev kring textverket I have no theory about this text en form av nonsens? En tomhet som tvingar betraktarna ut på en hal is, där de själva måste stå för meningen i verket.
AS: I have no theory about this text kan tolkas på många sätt hoppas jag. Nonsens, tautologiskt, men framförallt uppgivet. Mike Bode sa en gång att mina verk kortsluter. Det gillar jag. Vissa menar att jag saboterar, men det vill jag inte. Jag ifrågasätter bara begreppen om vad konst är och platsen de skall finnas i.
PB: En annan form av nonsens är det normbrytande, så som i din verksvit: this work refers to… Med verken This work refers to Joseph Kosutt, This work refers to no one och ovannämnda This work refers to all male art. Det jag försökt att formulera mig kring handlar om nonsens som konstnärligt verktyg eller medel. Alltså inte ett viljelöst nonsens. Håller du med mig om att du använder nonsens på detta sätt som ett verktyg och tror du det är ett perspektiv på din konst som ger något?
AS: Dessa verk kom till av en reaktion på att det finns så många tomma referenser knutna till ett konstverk. This work refers to Jospeh Kosutt är ett verk som kom till av att en kollega bad mig referera mera till andra konstnärer i mina pressreleaser. Som en strategi. Nästa dag gick jag till ateljén och gjorde Kosuttverket. Jag lät det hänga i min ateljé och besökare försökte försynt påpeka om att jag stavat fel. Det var roligt. Som att skriva Jecus. Senare blev det verket visat på en mässa och Kosuth var där. En kompis, Jacob Dahlgren, gick då fram till Kosuth och sa att ett verk refererar till honom och om han möjligtvis kunde tänka sig att bli fotograferad med verket. Det kunde han och bilden blev sänd till mig. Jag vet inte hur han tänkte om att se sitt namn stavat på det sättet, men han ler på bilden. Sen kom det Refers to no one som en fråga om det är möjligt att inte referera till något eller någon. Det verket kämpar med att vara ensam. Det tredje Refer to male art var ett sätt att gå en genväg: Referera till en manlig konstnär så blir allt bra. Det är väldigt ovanligt att en manlig konstnär refererar till en kvinnlig konstnär, men det händer nog. Konsthistorien är ju manlig som norm, men det håller på att förändras, snart är det varken manlig eller kvinnlig konst. Vi är bara människor.
PB: Många av dina textverk innehåller rätt alldagliga fraser, eller de är i alla fall inte tillkrånglade med det kvasiakademiska språkbruk som annars är det gängse inom konstvärlden. Du nämnde sist också att du och Aleksandra Mir, när ni träffas, brukar sitta och förälska er i det svenska språket och ord så som hällregn. Har du en fascination för språk?
AS: Jag tycker om ord, det är riktigt. Jag har som Aleksandra Mir bott många år utanför Sverige, jag flyttade 91, och har bara bott i Sverige en gång i ett halvår efter det.
Som alla så kallade utlandssvenskar blir man förundrad över sitt eget språk. Plötsligt är det så vackert. Vissa ord finns inte på ett annat språk som t.ex. hällregn. Hur översätter man häll och att det regnar och att det regnet är ett speciellt regn; melankoliskt, renande, försonande. Det går inte. Det blir som en hemlighet, utlandssvenskarnas egen hemlighet.
Per Brunskog (text), Annika Ström/Polly Braden (foto)
