Thulin tar sig an Katarina Frostensons dikter med hopslagna häftklamrars knipande baksidor samt mörkt pigment på papper. Det fungerar som allra bäst när texten får vara det mörkas epicentrum, i de få exemplen på motsatsen förloras den säregna tyngdkraften. Det finns också tidigare verk (från 2008) med häftklamrar bortom språket. I dialog med ”tolkningarna” av Frostenson är dessa de allra mest intensiva, tunga som glimrande brynjor. Det går också att beskåda två för Thulin mer bekanta verk med tidningspapper doppade i vax. Båda sidorna lyser igenom och suddas ut mot andra sidor i en blandning av medier som synkroniskt spänner över skriftens historia och glömska. Utställningen ramas in av en ljudinstallation i hallen som även den flyr det kommenterande anslaget för att hålla upp ännu en sida: läsandet och koncentrationen mellan prosans grötighet och poesins stringens där alldagliga konjunktioner förvandlas till ett mystiskt kitt.
Med ett eftertänksamt handlag undviker Thulin att kolonisera ordet eller att låta sig själv koloniseras av det samma. Det är svårare än det låter. Konsten får här vara en blindskrift för seende som talar utan att använda illustrationer som enkla genvägar. Men det finns som sagt vissa verk som lyckas bättre än andra. Svårigheten är att avgöra om de tyngre och vidunderligt tredimensionella skapas i samklang med de lättare och plattare. I själva verket är det kanske bara en intäkt på att jag, åskådaren, för ett ögonblick blivit en bärare av konjunktionen. För en liten stund verkar det inte längre finnas någon skillnad mellan att tänka efter och känna efter. Bara upplevelsen av ett sådant tillstånd gör Anne Thulins utställning och dess noggranna avvägning mellan det bokstavliga och bildliga väl värt ett besök.
Adress: Kungstensgatan 23, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 23/1 – 8/3
Axel Andersson (text), Galleri Charlotte Lund (foto)
