Sedan slutet av 80-talet har Malmö Konstmuseum haft ambitionen att skaffa sig en gedigen samling med samtida nordisk konst, en ambition som man har lyckats fullfölja, till stor del tack vare en bra inköpspolicy, men kanske framför allt genom frikostiga privata donationer. Problemet är bara att Malmö fortfarande saknar ett riktigt konstmuseum där alla dessa konstverk regelbundet skulle kunna visas för allmänheten. T.o.m. den 17 augusti har man i alla fall möjlighet att se de senaste årens inköp då ett 40-tals konstverk visas på Malmö Museer.
Generellt kan man säga att det verkar finnas en tonvikt av konstnärer med Malmöanknytning i utställningen. Drygt en fjärdedel har sin examen från Konsthögskolan i Malmö eller bor i närheten av Malmö. Om Malmödominansen har att göra med att de är intressantare konstnärer än i övriga landet, eller om det har med regionala prioriteringar att göra, låter jag förbli osagt. En annan iakttagelse är att utställningen innehåller mycket konst som man kan hänga på väggen från tavlor, fotografier och Jens Haanings klocka som visar tiden i Bagdad. Olafur Eliassons ”Your Windless Arrangement” som består av ett 10-tal fläktar som besökaren måste passera, liksom Davids Svensson installation ”Havanna” med kristallkronor insvepta i sfäriska tunna tyger med en vägg av antika speglar som fond är undantagen. Naturligtvis finns det även några videoverk med i utställningen, t.ex. Nathalie Djurbergs ”The Mad Teaparty”.
”The Real Thing”, som är namnet på utställningen, syftar enligt curatorerna Greta Burman och Marika Reuterswärd på att dagens konstnärer tänjer på verklighetsbegreppet, jag som trodde det att det snarare var konstbegreppet man tänjde på. Dagens konst uppvisar i alla fall en mångfald av tekniker, stilar och uttryck, för ”everything goes” i samtidskonsten. För vad är egentligen Olafur Eliassons konstverk utanför utställningshallen? En luftkonditionering? Och kunde inte Davids Svenssons installation likaväl ha varit interiördesign på ett Bindefeldtparty och Nathalies Djurbergs film, vad gör den till just ett konstverk och inte bara en animerad film? För att inte nämna Jens Haanings, som har tagit en helt vanlig klocka och ställt in den på Bagdadtid? Ibland måste man helt enkelt stanna upp och fråga sig om inte samtidskonsten är kejsarens nya kläder och det vidgade konstbegreppet helt enkelt gjort konsten utslätad och överflödig i en värld fylld med andra former av medier, bilder och uttryck.
Men den som stannar upp framför Jens Haanings klocka och märker att den går fel och sedan läser titeln ”Bagdad time” och inte tänker på Irakkriget, han har nog befunnit sig på en annan planet de senaste åren. Trots att nyheterna de senaste åren bombarderat oss med bilder från Irak med självmordsbombaren och döda civila intill slentrian så kan något så alldagligt som annan tidzon blir den väckarklocka som får oss att reflektera över kriget igen och dem som lever i denna tids- och krigszon. På samma sätt blir något som naturligt som luftens rörelse, en av naturens mildaste krafter men också en av de mest fruktade och förödande, en effektiv påminnelse om något som vi annars tar för givet. Eliassons fläktar svalkar inte bara i sommarvärmen utan blåser även genom våra sinnen och skapar en förändring i vårt tillstånd. Eller när man vandrar genom Davids Svensson installation ”Havanna” och som en fjäril dras mot det varma och förföriska ljuset kan man inte låta bli att tänka att det estetiska och vackra fortfarande finns kvar inom samtidskonsten. Och slutligen Nathalie Djurbergs leranimationer som med sin svarta humor fångar upp det evigt existentiella i att vara människa. Vem förutom en konstnär har i dagen samhälle förmågan att stanna upp och för oss stressade samtidsmänniskor belysa det självklara och existentiella ur nya intressanta vinklar och perspektiv? Det är knappast TV:n, radio eller andra medier som ytligt skummar av det digitala bruset. Konsten framstår idag som ett av dem få medium där den fördjupande diskussionen och de stora frågorna fortfarande sätts i fokus.
När jag vandrar omkring bland utställningens konstverk kan jag inte låta bli att stanna till framför två små träskulpturer. En man och en kvinna som i var sin fåtälj kanske sitter och ser på TV:n. Mattias Nordéus, som gick ut Konsthögskolan i Malmö 2006, har gjort träskulpturerna, bara valet av material känns anmärkningsvärt, för vem gör träskulpturer idag? Träskulptur får mig att tänka på medeltida helgonfigurer, Döderhultaren och Emil i Lönneberga. Det ligger något genuint hantverksmässigt i materialet, ett tålamodigt skulpterande för att finna träets inneboende form. Med det är inte träets eller naturens form som intresserar Nordéus utan den digitala världens former. Precis som träskulpturer har ett litet kantigt och ojämnt uttryck efter kniven så har avatarer/människor i datavärlden något kantigt över sig. Att skulptera fram en människa i trä eller i ett dataprogram har vissa likheter, båda är i grunden en form av hantverk där man kan följa avtrycken efter handens rörelse om det så är från en kniv eller en datormus. I Nordéus träskulpturer möts den traditionella träskulpturen och den samtida digitala skulpturen. I verket ”Pietà”, som inte finns med i utställningen, korsas dessa linjer på ett intressant sätt när de klassiska pietàmotivet möter populärkulturens digitala värld. Nordéus konst är ett intressant exempel på hur samtidskonsten idag obehindrat rör sig mellan fin- och populärkultur och inte är rädd för att inkräkta på områden som traditionellt inte tillhör konsten.
Bilder (uppifrån och ned): Olafur Eliasson, Mattias Nordéus, Nathalie Djurberg
Adress: Slottsholmen Malmöhus
2008-07-20 Mathias Jansson (text), Malmö Konstmuseum (foto)
